En snålblåsig pir i Göteborgs hamnområde har på något märkligt sätt blivit en festplats för rocktörstande (och senare på natten stelfrusna). Runt 6000 personer har samlats för att se och lyssna på några av landets största och bästa rockband (det måste inte vara en motsättning, störst och bäst). Trots lokala guider och chaufför anländer jag sent och får nöja mig med att höra sent tillkomna förbandet Niccokick på håll. Lagom tills vi når scenen spelar de sista låten.

Foto: Emma Svensson, Rockfoto.nu

SAHARA HOTNIGHTS
Jag har inte hunnit lyssna på Sahara Hotnights senaste album ”Kiss & Tell” än. Det enda jag hört är första singeln ”Hot Night Crash” (som spelas redan som tredje låt). Jag har så klart läst en hel del om dem, så att det ska vara popigare har jag förstått. Jag charmas snabbt och uppskattar verkligen den här mindre ångvältsaktiga versionen av bandet. De mindre frontalkrockande rocklåtarna är direkta och medryckande.

Att sen Maria Andersson är bandets klarast lysande stjärna råder inga tvivel om. Hennes röst, gitarrspel och scenutspel är av absolut världsklass. Bandet visar också att de har publiken i sin hand när de gör en otroligt snygg övergång mellan ”On Top of Your World” och ”Quite a Feeling” där publikens handklapp räknar in den senare.

Josephine Forsman lyckas nästan hålla jämnt med Maria och nu önskar jag bara att Jennie & Johanna Asplund kunde släppa loss lika mycket. Sen får de för min del gärna hyra in Sara Almgren på heltid som keyboardist och tamburinist, hon kompletterar de fyra utmärkt.

TEDDYBEARS STHLM
Stockholm's finest har gått från intensiv hardcore till partyelektrorock för spritfester. Jag hör till det fåtal som tycker att utvecklingen varit både rak och tydlig (även om jag förstår att man kan tycka att steget mellan ett och fyra är i det närmaste omöjligt). Teddybears gör nu bara låtar från de senaste två albumen live. Kärntrion Arve och bröderna Åhlund är förstärkta av två trumslagarpojkar och frontduon ADL och Swing. De båda senare gör i stort sett alla vokala insatser och de gör det med den äran.

Jag gissar att jag är ensam om att applådera att ljudlådan Arve normalt sjunger igenom under ”Automatic Lover” inte fungerar så att han får en sällsynt chans att skråla omanipulerad (andra tillfället med Tigern på solosång är avslutande ”Punkrocker”). Konsertens höjdpunkt är när ADL spottar klassiska hiphoprader över ”Rock'n'Roll High School” (bland annat en hel vers ur Public Enemys ”Bring The Noise”).

Kul också att få se att de tre välmeriterade videomakarna tagit sin konst även till scenen. Inte så att showen är på Kraftwerk-nivå riktigt än, men ändå.

BRODER DANIEL
Som vanligt är Broder Daniel en kombination av fantastiska och usla. Att de får lite mindre tid på sig här gynnar dem i mina öron och ögon eftersom jag slipper många av de mest episka monstren från senaste albumet. Det tackar jag för. Bandets låtskatt är det verkligen inget fel på, men Henrik Berggren funkar bara i korta stunder live. Så jag väntar fortfarande på att få se en riktigt bra Broder Daniel-spelning.

THE SOUNDTRACK OF OUR LIVES
I Arvika var jag för festivaltrött för att orka kolla särskilt noga på TSOOL. Jag gick förbi några gånger och hörde låtar på avstånd. Det var tillräckligt för att förstå att de är grymt spelsugna. De nya låtarna övertygar och den som kallas ”Big Time”, och förmodligen blir första singeln från kommande albumet, är en av de allra bästa jag hört från Soundtrack någonsin.

Precis som i Arvika är de på ett strålande humör och Ebbot berättar glatt om hur han slavade här på Bananpiren för tio år sedan. I klassiker som ”Instant Repeater 99″ och mäktiga avslutningen med ”Sister Surround” och ”Mantra Slider” visar de tydligt varför just de spelar som näst sista band. Och det är verkligen som band de imponerar. Det är svårt att föreställa sig Soundtrack utan någon av de sex männen på scenen. Alla behövs för att det ska kännas helt. Alla bidrar med sin egenhet till helheten.

Foto: Emma Svensson, Rockfoto.nu

THE HIVES
Trots att Howlin' Pelle dras med en riktigt trasig röst på grund av krånglande hals och inte riktigt klarar av att ta de många skrikpartierna i bandets låtar är det ändå ingen tvekan om vilka som är kvällens huvudnummer. The Hives är en storlek större och Howlin' Pelle är landets vassaste publikdomptör, en underhållare av rang. Låtvalet är hårt fokuserat på senaste skivan och det är väl med tanke på hur länge de turnerade på föregångaren inget oväntat eller konstigt.

De mest välkända melodierna från ”Veni Vidi Vicious” spelas så klart också (dvs alla tre singlarna och ”State Control”). ”Walk Idiot Walk” rivs av redan som andra låt. Mäktigast är ändå avslutningen med ”Diabolic Scheme”. Jag trodde inte att de skulle spela den live, men gör den i en fullkomligt lysande version där Vigilante och Nicholaus Arson duellerar fram oljud ur gitarrerna. Där slår klockan midnatt och tiden är i enlighet med kommunalt beslut ute. Vilket inte hindrar bandet från att spela nästa singel ”Two Timing Touch and Broken Bones” innan de går av scenen.

Sen kommer de ändå tillbaka. Pelle deklarerar att Chris Dangerous lovat att betala eventuella böter ur egen ficka för att de ska kunna ge oss mer av vårt favoritband The Hives och som absolut sista karameller får vi ”B Is for Brutus” och ”A-K-A Idiot” (kvällens enda låt från ”Barely Legal”).

SAMMANFATTNING
Jag ska inte sticka under stol med att jag tycker att uppställningen känns lite i spretigaste laget och frågan är väl om rubriken passar alls? Steget mellan kvällens två ytterligheter, Teddybears STHLM och Broder Daniel, är väldigt långt. Å andra sidan verkar båda, av publikreaktionerna att döma, ha dragit många och hängivna fans. Framför allt är väl inte spelordningen lika knasig som årets Kalas-turnés. Invändningen till trots är det en riktig helkväll med hög lägsta nivå. Trist för er som ser paketet i Stockholm att ni inte får TSOOL, de var annars kvällens näst bästa.

KVÄLLENS TOPP TRE UNDERHÅLLARE.
1. Howlin Pelle som leker Spindelmannen i scenriggen
2. Ebbot vars munläder är nästan lika välsmort som Pelles.
3. Patrik Arve (trots att han försökte hålla sig i bakgrunden med en elektroniklåda). Han är som roligast när han är som riktigt Stockholmsdrygast.

Fler bilder från Where The Action Is hittar du hos Rockfoto.nu.