Jag drömde en gång att jag gick i en korridor. Väggarna var mörka, golvet var mönstrat som myrornas krig. Taket såg jag aldrig. Jag gick med hög fart och blicken stadigt fäst i golvet framför mig, såg bara mina fötter som matade undan det vitsvartgrå och väggarna som flimrade förbi i periferin. Korridoren svängde aldrig, tog aldrig slut, bara fortsatte tills jag inte längre visste om jag över huvudtaget rörde mig framåt, uppåt, bakåt eller överhuvudtaget. Alla referenspunkter upphörde att existera, och jag var säker på att jag inte hade kunnat sluta röra fötterna eller resa på huvudet ens om jag ville.

Jag tror säkert att Freud hade haft något att säga om detta. Men det berodde nog bara på att jag hade lyssnat på Spacemen 3 lite för mycket den dan.

Första spåret heter ”Losing Touch With My Mind” – jo min själ. Att Iggy inte ringde sina advokater efter ”OD Catastrophe” (alias ”TV Eye”) kan bara berott på att han, liksom alla som hör Spacemen 3, var oförmögen att göra något under en stund framöver.

”One chord is fine. Two chords is pushing it. Three chords and it's jazz.”

Lou Reed sa det, Spacemen 3 gjorde det till en livsstil. Under de 5 år bandet släppte plattor bytte de aldrig ackord annat än under pistolhot. Ta ”Hey Man”, femåenhalv minut på en sträng medan Jason mässar ”Aaaamen, aaaaaaamen, aaaaaaamen, amen, amen.” Där kollegor som Jesus And Mary Chain gömde melodier långt ner i sin gitarrgröt hör man allt hos Spacemen 3 vid första lyssningen; här finns inget dolt, inga mystiska budskap, inga Beach Boys-melodier, inget ös, inget sväng, inget utom två ackord, droger, religion och lite reverb.

Skivor blir aldrig bättre av bonusspår. Utom den här. Man behöver bonusen för att få med debutsingeln ”Walking With Jesus”. Jason kan inte bli av med den, ser man Spiritualized idag lär man få höra den i en stor utflippad version, men här är den ung, benig och förbannad. Och så ”Rollercoaster” (parantesdags:

Hörde nån kalla Spacemen 3 psykedeliska. Ska erkänna att jag aldrig riktigt förstått exakt vad det ordet betyder… det har sagts att det är släkt med ”sinnesutvidgande”, och i så fall stämmer det inte alls på Spacemen 3. På Spiritualized, möjligen, med sina stora symfonier om meningen med livet och jakten på Gud. Spacemen 3 utvidgar inte sinnet ett smack – helt tvärtom, det imploderar tills det krymper ihop bortom händelsehorisonten och kollapsar in i sig självt. Det är här man hamnar i den där korridoren; tunnelseende, färgblindhet, dövhet. Allting bara smalnar av tills man ser en liten liten punkt längst bort hur tydligt som helst, men allt annat bara är ett ointressant sudd. Gitarrerna låter dängdängdängdängdängdängdängdängdängdäng, orgeln låter zzzzzzzzzzzzzzzzzz, trummisen spelar i sömnen och basisten är så fantasilös att hans namn är Bassman. Borde bli dötrist; men trots allt som inte finns där finns det ändå något i den här musiken som griper tag och håller fast.

Som i singelversionen av ”Rollercoaster”. Slut parantes.)

På sju minuter har de klarat av själva låten. Sen landar de på ett ackord och ser inget skäl att byta, utan bara rider vidare. 17 minuter tar det. Då och då samplar de in ljudet av barnskrik från en bergochdalbana, men för det mesta hör man bara fyra musiker som hamrar på ett ackord. Inga solon, inga temposkiften, bara dängdängdängdängdängdängdängdäng… Det finns absolut inget rationellt försvar för att bära sig åt på det viset; låten är liksom monoton nog i sjuminutersmixen, och om inte Roky redan varit galen hade han blivit det när han fick höra vad Jason och Sonic Boom gör med hans stackars låt. Den går så långt förbi punkten där den borde vara tråkig, bankar och bankar och bankar pannan rakt i en vägg av gitarrer tills allt sånt som tankar, glädje, ilska, smärta, välbefinnande, ALLT sånt irrelevant löses upp och försvinner… det är ett av de få stycken musik jag vet (tillsammans med t ex ”Ascension”, ”Frankie Teardrop” och ett par till) som nog faktiskt skulle kunna rubba någons psykiska jämvikt. På allvar. Jag har hittills kommit tillbaka varenda gång, och jag hoppas att jag fortsätter göra det. Nej, jag vet inte om det är nyttigt att lyssna på Spacemen 3, men vafan, man får cancer av bröd. En av deras skivor heter ”Taking Drugs To Make Music To Take Drugs To”, men vem behöver egentligen droger när det finns sån här musik?

Dängdängdängdängdäng.