Fischerspooner.

Det är vad jag tänker på när jag lyssnar på Jespers och Johans ep, som de släppt under namnet Gender.

Förmodligen är det den kallt electrosmattrande ”Radio Ga-Ga”-basen och den väsande hi-haten tillsammans med den blaséartade pratsången i öppningsspåret ”Time for Love” som får mig att tänka i de banorna. Klä musiken i några trance-stötar och en snusförnuftigt skruvad text (tänk en inverterad ”Losing My Edge” och du är nästan hemma).

Ännu roligare blir det när den tjutande syntslingan sparkar igång refrängen och ”Time for Love” i en handvändning förvandlas till en mer svulstigt teatralisk tagning av The Grids briljanta ”A Beat Called Love”, komplett med digitalt filterekande fingerknäppningar.

Men mest av allt är det nog ändå ep:ns bästa spår ”Like a Machine” som har ”EMERGE” skrivet över sig med stora bokstäver. Varje gång synten smyger igång måste jag kolla att det verkligen inte är ”Emerge” jag lyssnar på. ”Like a Machine” förvandlas dock rätt snart till en houseifierad version av, tja, ”Masters and Servant” korsat med diverse discoglättig eurohouse. Och så lite pjättande synttrummor och lite Johnny Lydon-ylande sång. Kitsch? Trillar av skalan långt borta på kanten. Bra? Som fan.

Klapp-klapp.

Och visst hör jag ekon av svunna tider även på ”No Name, No Face”. Både sång och musik låter inte så lite som Yazoos mästerliga ”Too Pieces” och lyckas faktiskt klara av den balansgången. Även avslutande spåret ”Love Junky” drar åt ”Too Pieces”-hållet, men utan att vara hälften så intressant som ”No Name”.

Jag vet inte riktigt varför, men den beskrivning av musiken som bandet skickade med skivan, den som kallade Gender för ”någon slags variant av electro-synth-pop” fick mig av någon anledning att tänka på, säg, Covenant. Det är sannolikt därför ep:n blev liggande så länge innan jag gav den en chans. Jag är glad att jag gjorde det.

”Gender EP” lär inte vända upp och ner på din värld, men är faktiskt något av det roligaste nya svenska band jag hört på ett tag. Det kan räcka en rätt bra bit.