Hela vägen från Schweiz kommer den här tungt rockande trion, som tidigare kallade sig Zorro, vilket förstås inte gick för sig. De försöker fånga din uppmärksamhet med driven rock och feta distade gitarrer. Kalibern är något mindre än den som svenska The Peepshows och en hoper Bad Afro-band brukar använda sig av.

Det är tajt som ett par stuprörsjeans. Hårigt som en hockeyfrilla. Och ganska förutsägbart. Inte dåligt alls, men inget som får mig att höja ögonbrynen. Poserna sitter som en smäck. Underarmarna är tatuerade och det är flammor lite här och var. Musiken är dock precis det förväntade, men inget mer. Och i albumformat skulle jag vilja ha lite fler nyanser. Det räcker inte med en stor motor på framsidan.

Det krävs högoktanigt bränsle på insidan också.

Men jag kommer ta fram den här skivan då och då. För den förtjänar fler chanser. Jag kan ju inte lyssna på Sator hela livet.