Egentligen är jag ganska trött på dom. Unga män med krossade illusioner och brustna hjärtan. Som tar på sig gitarren, spelar in en skiva och blir omtalade av alla eller ingen. Och ibland tar sig själva på lite för stort allvar. Med fans som tar det hela ännu allvarligare.

Missförstå mig inte. Ofta förtjänar de beröm. Men, de är många och det har känts en aning tjatigt ett tag.

Då kommer en till. Som faktiskt gör något annat. Istället för gitarren som motor och countryn som bränsle gör Johan Bergqvist sin grej på pianot. Med Elton John, Ben Folds och Popsicle som inspirationskällor. Det gör att den här skivan överlever rötmånaden.

Balladerna är finfina. Som ”Ballad Of A Broken Man” och tolkningen av Popsicles ”Hey Princess”. Men även fartiga popdängan ”Bliss” tål att höra om igen. För att inte tala om ”Wedlock”. Och det är pianots förtjänst. Med gitarr som huvudrätt hade det blivit ganska stabbigt.

Jag tror att Johan Bergqvist kommer låta höra tala om sig. Nästa gång får han gärna blicka lite framåt. Med den här skivan hade han varit kung på Hannas för tiotalet år sedan. Vilket väl är nog så bra.

Men jag tror han kan ännu bättre.