När jag försöker fånga det jag tycker om den här skivan får jag alltid bilder i huvudet. Närgångna bilder av trasig, brännskadad hud som bestryks med balsam. Mjukt tjockt lager som långsamt formas till skydd över smärtan. ”Close Enough” har varit som en balsam för mig sedan i våras. Svalka.

Johan Berthlings kontrabas trummas på och i darrande strängars svängande känns ljuden nära. Som hans mjuka fingrar sprätte över basens hals precis bredvid. Jag blir övertygad om att det är han. Att det är för hans bassträngar skull min känsla är av lindring när …

Leo Svenssons stråke skakar luften runt hans cello. Varmt rött ljus pulserar när jag sluter ögonen och hör. Jag tänker att det är han. Det är därför känslan är lugnande och mjukt vacker när …

Ellekari Larsson sjunger så hjärtat vill slita sig ur bröstkorgen och omfamna henne. Röstens glidningar över orden får tonerna att forsa som en ostoppbar kraft, överväldigande. Hennes nacke sträcker sig, ansiktet vänds uppåt, ögonen sluts. De små små fötterna vinkar fram och tillbaka under stolen där hon sitter framför orgeln. Händerna rör sig som den enda delen av kroppen som faktiskt är i kontroll av en människa. Men rösten. Rösten är utöver. Ramlar ut. Pressas fram. Spänns. Slappnar av. Så mycket kraft i ett litet uttryck. Ickevåldsmetod för att krossa flåbusar med en smekning över kinden och ursäktande steg förbi.

Det har inte knappt gått en dag, sen jag köpte ”Close Enough”, när jag kunnat lyssna på musik utan att jag hört The Tiny någon liten stund under dagen. Det är kanske det bästa betyg jag kan ge en skiva.