Modernister är ett gnälligt släkte.

Det är ju så.

Eftersom modernismen är ett konstspråk, ständigt prövande och i jakt på nya uttrycksformer, så är det givetvis det ständiga missnöjet med de rådande kulturella normerna som tvingar dem, modernisterna alltså, att hela tiden pusha sig längre ut i kanten mot det oväntade och icke kartlagda.

The Ordinary Boys, fyra killar från Worthing i södra England, ser till att ta varje tillfälle i akt att dela ut välriktade Clark's-loafers mot det som är fel inom dagens moderna popkultur:

”Radio play
Just depresses me today
Why is it so throwaway?”

Kommersiell radio är skit och den musik de hela tiden spelar säger ingenting till mig om mitt liv – okej, så långt är jag med. Sen sjunger de:

”Let's see, what can we be now
That hasn't been done before”

Och det är ju en värmande tanke. Men just därför är det inte så lite ironiskt att ett gäng modernister – som samlats under parollen ”Allt nytt är bra tills motsatsen bevisats” – plockar sitt namn från en Morrissey-titel från 1988, gitarrljudet från ”In the City” (1977) och kryddar med en cover på en låt (”Little Bitch”) från The Specials självbetitlade debut (1979).

Kanske måste man blicka bakåt för att komma framåt, vad vet jag?

Postmodernism – den nya modernismen, liksom.

Första gången jag hörde talas om The Ordinary Boys var på en efterfest i en rökig artistloge efter Weeping Willows turnépremiär i Uppsala.

- Skitbra, låter som Weller, sa en av Magnus Carlsons casualspolare som jag inte vet vad han heter, men han är, liksom Carlson, northern soul-DJ och brukar anordna all-nighters lite då och då och jag tror att den killen hade den perfekta förutsättningen för att gilla The Ordinary Boys:

Grav anglofili i slutstadiet.

En textrad som, ”I'll be reading in the kitchen, sipping lazy cups of tea” är ungefär så jäkla mycket ”Hem till gården” som ryms på en CD.

Men det finns fler bevekelsegrunder för att fatta tycke för The Ordinary Boys, ett par av dem har rentav med musik att göra.

På inledande titelspåret klämmer man på ett snyggt sätt in lite blås som mot slutet får löpa med fria tyglar och då lyckas man töja på slammerrockens annars ack så snäva ramar. ”Maybe Someday” snuddar inledningsvis vid rena street rock-tendenserna innan den ständigt närvarande Paul Weller tar sångaren Prestons kropp i besittning (Preston intervjuade för övrigt Weller för en artikel i NME i maj, så tro inte för en sekund att det skulle vara tillfälligheter vi talar om här).

”Seaside” är plattans bästa spår, ett förhållandevis dämpat nummer där gitarrerna rockar försiktigt i farstun med lite mjukt blås och en xylofon. Dessutom följs den av fantastiska textrader om ett degigt och glåmigt kontorsbåsliv inte alls särskilt långt från David Brents kontor i Slough:

”You're overdrawn
And underpaid
And overweight”.

Men vänta, det slutar inte här:

Liksom Belle and Sebastian tog gruvlig hämnd på sin gymnasietids plågoandar på senaste ”Books”-EP:n har The Ordinary Boys – tillsammans med de andra plugghästarna i Franz Ferdinand, Bloc Party och British Sea Power – blivit ett slags bokmalarnas protestmarsch mot ”Cigarettes & Alcohol”-muskelpubråttorna inom britpopen.

Den här farstun är inte stor nog för både deras pennyloafers och The Libertines trasiga Converse.

Tärningen är kastad.