Åtta timmar buss upp. Åtta timmar buss ner.

För en konsert.

Hur småfantastiskt det än var med en stunds doo-wop-gospel tillsammans med doo-wop-originalen Dixie Hummingbirds och hur överraskande bra Josh Rouse och Tomas Andersson Wij än var, så var hela Storsjöyran ju bara 1 konsert och en massa annat.

Storsjöspelningen var på många sätt en blandning mellan den på Vattenfestivalen 1997 och den i Globen 2000. Det var i mångt och mycket samma hitparad som duons förra festivalspelning, med den skillnaden att de den här gången lät oss få ta del av en bitvis sanslöst spektakulär ljusshow. Inte en showspelning i klass med den i Globen, förstås, men samtidigt väldigt mycket lik den.

Större delen av lördagen kom att gå åt till att terrorisera de ansvariga i jakten på ett alldeles eget ex av den där snuskigt snygga PSB/Yran-affischen. Efter mycket om och men visade det sig att den var slut överallt. Förstås. Jag orkade inte jaga runt på stan i jakt på ett hyfsat oförstört exemplar på någon affischtavla, så det blev en rätt fruktlös jakt (om någon råkar ha en sån affisch de vill bli av med får ni gärna dumpa den på mig. Bara ett tips).

Affischlös trängde jag mig istället rätt långt fram framför stora scenen på torget i Östersund när klockan passerat midnatt mellan juli och augusti. De förväntningar jag hade inför Kraftwerks Arvika-spelning var ingenting i jämförelse. Jag minns ärligt talat inte när jag hade fjärilar i magen inför en konsert senast.

Förväntningar är kul. Förväntningar kan också ställa till det.

Två låtar in i konserten vill jag verkligen bara därifrån. Långt därifrån.

Ljudet är så lågt att jag, trots att jag inte står många meter från scen, måste plocka ut öronpropparna. Dessutom har någon glömt slå på Neils mikrofon och när det väl åtgärdas önskar jag nästan att micken aldrig slagits på. Neil har aldrig varit världens främste sångare, men nu svajar det mer än någonsin. Visst spelar det låga ljudet in, men de umpsch-electrofierade versionerna av ”It's a Sin” och i vanliga fall helt fantastiska ”Rent” (som nu i princip slaktas) är nog det sämsta jag hört Pet Shop Boys leverera.

Någonsin.

Men så glider ”Rent” över till en betydligt mer originaltrogen och betydligt bättre ”Flamboyant”. Det låter mycket bättre. Ljudet blir högre. Neil sjunger mycket bättre. Bandet (samma som på Skansen 2002, minus Pete Gleadall) gör ett mycket bättre jobb. Kort sagt faller alla pusselbitarna på plats.

Okej då. Det behövs inte så mycket för mig. Ungefär då checkar min kritiska kompass ut och tar semester.

Ljudet är hela konserten fortfarande alldeles för dåligt. För lågt. Men det spelar mindre roll. Ljusshowen drar en hel del uppmärksamhet från det problemet. Men framförallt gör låtarna det.

Det är festival. Duon har nyligen släppt sin andra singelsamling. Självklart är det hitsetet vi får höra.

Visst. Jag skulle kunna gnälla på att Storsjöyran, förutom ljudet, var den PSB-konsert med det fegaste låtvalet, till och med jämfört med Vattenfestivalsspelningen och Skansenspelningen. Den magiska versionen av ”Love Comes Quickly” som de gav oss för två år sedan syns inte till. Varför de envisas med att spela ”Sexy Northerner”, en av deras allra svagaste låtar, begriper jag inte heller (även om ljuset här är vansinnigt snyggt). Av alla deras ballader hamnar också ”Love Is a Catastrophy” rätt långt ner (igen: fantastisk ljusuppvisning). Tyvärr får vi inte heller höra ”Miracles”, som jag trodde var rätt given.

Men det mesta av det här är bortglömt när jag står och skrålar med i ”Domino Dancing”. ”Suburbia”. ”West End Girls”. ”New York City Boy”. Ja. Alla de där hitsen. Då är det helt plötsligt bäst i hela världen och detaljer som att Storsjöyrans ljudanläggningsmänniskor borde få smisk långt borta.

Nördig som jag är kan jag inte heller låta bli att jubla lite extra när ”West End Girls” levereras i mixen med de textrader som kan höras på ”Disco” bland annat. Eller att vi får stå och njuta till vad som i princip är den helt magiska extended-versionen av ”Being Boring” medan Neil gör ett av sina två klädbyten.

Den svarta Dracula-capen ersätts av ett vitt dito. Därunder har han vita moonboots, vita pösbyxor och en kombinerad hoodie/kavaj-sak som topp.

Neil Tennant är ju fortfarande den främsta anledningen att bli bög (även om Chris får en hel hög bonuspoäng för sin Powerbook, sin silverfärgade jacka och, förstås, sin keps).

Och med tanke på den fest som pågår i ett regnigt Tantolunden många mil bort är det svårt att inte jubla inombords när den allra största allsångsexplosionen kommer i bögklassikern ”Go West”, en allsång som säkert hördes ända till Stockholm. Att man börjar fundera hur många som egentligen reflekterar över textens innehåll är en helt annan diskussion.

Men hur kul jag än hade och hur fantastiska Pet Shop Boys fortfarande är, går det inte att komma ifrån att Storsjöyran-spelningen, med ljudproblemen och låtvalen, inte rankar in på någon pallplats. Det blir en fjärdeplats. Kanske till och med en delad sådan, tillsammans med Globen-spelningen 2000. I långa sträckor helt makalöst (jo, jag är fullständigt objektiv här. Naturligtvis), men lite väl mycket av rutinspelning. För få överraskningar (där förmodligen inget kommer att knäcka den kvinnliga dansaren under Vattenfestival-konserten).

Åtta timmar buss upp. Åtta timmar buss ner. Var det värt det?

Hallå.

Det var ju Pet Shop Boys.

---

Låtarna
01. It's a Sin
02. Rent
03. Flamboyant
04. West End Girls
05. Se a vida é
06. Domino Dancing
07. Suburbia
08. Being Boring
09. New York City Boy
10. Always on My Mind
11. Sexy Northerner
12. Where the Streets Have No Name (I Can't Take My Eyes Off of You)
13. Love Is a Catastrophy
14. Go West

15. Left to My Own Devices
16. It's a Sin

(David och jag fick gå på efterfesten i egenskap av press. En i vårt sällskap var jättetrött och ville gå hem. Eftersom efterfester vid festivaler brukar innebära samma människor kändes det inte som någon förlust. Tydligen dök Neil och Chris upp där senare under kvällen. Jodå. Så att.)

---

Ola gör en bland-cd med Pet Shop Boys inför Storsjöyran

Ola om Pet Shop Boys spelning på Skansen 2002

Alla PSB-recensioner på dagensskiva.com