(Ursprungligen publicerad 2002-07-01)

Pet Shop Boys på Skansen. En lätt löjeväckande tanke på många sätt. När jag fick reda på var Pet Shop Boys skulle spela under sitt Sverigebesök var jag lätt skeptisk. Men efter att ha fått smälta beskedet kändes det inte längre lika fel. Efter senaste skivan kändes det faktiskt nästan naturligt.

Gayikonerna har blivit gubbrockare. På skiva var den upplevelsen inte helt fantastisk, men på Skansen var förvandligen helt rätt.

Jag hade inga större förväntningar på konserten. En konsert centrerad kring ”Release” med några klassiker instoppade här och där för att göra publiken nöjd. Efter en hel dags gassande sol började molnen samlas framåt kvällen. Precis innan Pet Shop Boys gick på kom de första regndropparna. Som ett tecken.

Men som det verkade kunde inget stoppa Pet Shop Boys på Skansen. Inte ens regnet som gav upp innan det ens börjat. Vi fick uppleva något ovanligt, lät Neil Tennant oss veta: ”Pet Shop Boys in daylight”.

Utan några större utsvävningar kommer bandet in på scen. Ett nästan helt band, för första gången. Två gitarrer (emellanåt tre med Neil), en percussionist, Pete Gleadall ”on computers” och, förstås, Chris Lowe som tar sin plats bakom sina keyboards till höger på scen. När Neil kommer in på scen känns det faktiskt riktigt mycket Allsång på Skansen. Svart skjorta och gråa byxor med gitarr på magen.

Inledande ”Home and Dry” lämnar plats för ”Being Boring”. Den här gången i en version trogen originalet, till skillnad från konserten i Globen 1999 när den ikläddes en osensuell technokostym. Sedan fortsätter konserten med en förvånansvärt väl fungerande kombination av gammalt och nytt.

Ställt mot det gamla materialet känns ”Release”-låtarna rätt bleka. Och det beror mest på att Neil och Chris har en smått oslagbar bakkatalog att plocka från. ”Domino Dancing”, ”West End Girls”, ”Where the Streets Have No Name”, ”Always on My Mind”, ”New York City Boy”, ”You Only Tell Me You Love Me When Your Drunk”, en gitarrdistad, fantastisk version av ”Love Comes Quickly”, en helt omstöpt ”Red Letter Day”. Extranumren ”Left to My Own Devices” och ”It's a Sin”.

Chris och Neil har aldrig känts så avslappnade på scen. Vid besöket 1999 kändes det som om de ansträngde sig för att göra en repris av sin 1991-turné. Att visa att de fortfarande var hippa och nyskapande. Nu känns det som de accepterat att de kommit till åren. Den hitspäckade spelningen på Vattenfestivalen 1997 var svårslagen, men fan vet om det här inte är deras bästa spelning på svensk mark sedan 4 maj 1991. Och det säger en hel del.

Jag trodde dessutom aldrig att jag skulle få se Neil Tennant med fyra plektrum instoppade i sitt mickstativ. Det är bara ytterligare en detalj som lyfte årets så här långt bästa konsert.