Ibland måste man åka till den plats där musiken finns. Göra det där lilla extra för att få bästa utdelning. Gå steget längre och inte vänta på att få serverat på silverfat. Det är en av de viktigaste påminnelserna Anders gett mig sedan han klev ombord hos oss i slutet av förra året.

I januari mötte jag efter ett par års ”katt runt het gröt”-vandrande äntligen Meshell Ndegeocellos fantastiska musik. När jag av en händelse läste att hon skulle spela tre kvällar i rad på jazzcafét i London förbannade jag det faktum att jag skulle till Arvikafestivalen just de dagarna. Jag sökte efter en väg runt. Övervägde att strunta i Värmland i år. Hittade Blue Note Festival. I Gent, Belgien.

Det räckte egentligen att se George Clinton och Angie Stone i startfältet för att jag skulle börja packa väskan.

Till Belgien flyger jag. Ryan Air kostar inte mycket mer än en tur- och retur-biljett till Stockholm med SJ. Från Bryssel åker jag tåg till Gent (jag tror att jag råkade sitta i första klass med min andra klass-biljett på vägen dit). Det tar 20 minuter och kostar ungefär 60 spänn.

Problemet är att de pratar det märkliga språket flamländska i Gent. Försök läsa en lunchmeny på flamländska…

Det känns ändå lite tryggt och lugnande att se en The Haunted-tee som första visuella intryck när jag anländer.

Innan resan fick jag tipset att äta pommes frites. Det verkade ju lite märkligt. Men när jag upptäcker att det finns flera specialiserade fritesshops börjar jag förstå att det var allvarligt menat. Tyvärr verkar jag ha landat mitt i någon sorts nationell helg och stadsfestival (tänk Göteborgskalaset). De flesta lokala näringsidkare (till och med den lokala Spar-butiken) har stängt i två veckor för att festa och äta korvar på festivalområdet.

GB heter Ola i Belgien.

Vi svenskar är ju allmänt sedda som världsmästare i köandets ädla konst. Det sägs till och med att vi njuter av att köa. Men belgarna tar priset. Inne på festivalområdet är det kuponger som gäller när man vill handla mat och dryck. Det är väl ok, det kanske snabbar upp lite om serveringspersonalen slipper jiddra med växel. Men något logistiskt geni har knäckt den briljanta idén att ha blåa kuponger (à 2.50 euro) för mat och röda (à 2.50 euro) och gula (à 1.50 euro) för dryck. Till råga på allt är det separat kassor för att köpa mat- respektive dryck-kuponger. Jo, det går faktiskt inte att köpa mat och dryck av samma servitör heller. Genialt.

Längs gatan som heter Kortrijksepoortstraat (och som tar mig från hotellet till festivalen och centrum) ligger flera bokhandlare och skivbutiker som Rockaway Beach (mest punk och metal) och Fried Chicken Records (mest hiphop och funk). Trots att båda är bra är det bara varuhusliknande Fnac jag lämnar med skivor i påsen – Funkadelic ”Maggot Brain” (som är märkligt svår att hitta i Sverige) och SoulJazz-samlingen ”Chicago Soul”.

Alla konserterna under festivalen hålls i en stor tältliknande historia (påminner lite om den gamla Hultsfredsscenen Sahara). Jag gissar att det egentligen är en gräsplan som döljer sig under planken som utgör golvet, för upp genom golvet spirar äppelträd (i ett av dem försöker en ung herre bosätta sig inför Clinton-konserten, det går så där). Utanför tältet sitter förbudsskyltar mot medförande av mobiltelefoner, cigaretter och kaffe. Det efterlevs inte.

Öl, vin och champagne serveras och dricks i glas. Riktiga glas. Inte plast.

Det lokala designmuséet visar en specialutställning om skandinavisk formgivning, så det känns som det kan kvitta. SMAK, det lokala samtida konstmuséet, har gratis entré på söndagar mellan 10 och 13. Dit går jag och får se delar av de egna samlingarna, med videokonst av Noritoshi Hirakawa som höjdpunkt, och Sam Durants bitvis utmärkta ”12 Signs – Transposed and illuminated (with various indexes)”. Ägnar sedan resten av tiden före söndagens festivalbesök åt att titta på street art.

Charleroi är inte en flygplats där du kan köpa presenter till dig själv eller andra. Utbudet påminner om en lätt vin/sprit/öl-sorterad pressbyråkiosk av det mindre formatet.

Street art från Gent, Belgien: