dagensskiva.com

48 timmar

Text

Fredag 2: Fjollrap, knaselektronik och monsterdans

CK
Foto: David Drazdil

Jag måste säga att jag inte var riktigt säker på vad jag skulle vänta mig av CK. Det enda jag hört av Sveriges mesta fjollrappare är den knasigt bra ”På rosa moln” (hur mycket hiphop är inte den titeln?) Jag blir inte mindre nyfiken när hans uppträdande i programhäftet dessutom beskrivs med orden: ”Upplev den perfekta blandningen mellan Smurfhits och Atari Teenage Riot! En show fylld av mustigt mellansnack, spattiga kroppsrörelser och kassa Madonna-imitationer!”

Och jodå. Det är inte ett hiphop-uppträdande av mest standardmässiga snitt det bjuds på.

När CK studsar in på scenen tillsammans med sina två sidekicks, en tjej och en Usher-kopia, spattar konserten igång till ljudet av studsande plastbeats. ”Studs” och ”plast”, det är två ord som sammanfattar konserten rätt väl visar det sig. En fjolligare upplaga av Just D. Med ett av festivalens bredaste leenden.

”Jag är kort, men jag är glad”, som CK konstaterar. Tillsammans med visdomsord av kalibern ”Ni som vågar livet, lev vågat. Lite bimbo, men det är allt jag kan”.

Det blir prozacstinna hiphoprytmer, ploingkig drum'n'bass och en fullständigt galen final. När dessutom i princip alla i tältet kan sjunga med i refrängen till ”På rosa moln” vet man att man är på en bra festival. Efter 35 intensiva workoutminuter är konserten slut, utan extranummer. CK orkar inte mer, får vi veta. Inte konstigt.

Dunderfluffigt, helt enkelt.

Patrick Wolf
Foto: David Drazdil

En rätt rejäl kontrast kommer i efterföljande spelningen: Patrick Wolf. Det första han konstaterar är att ”My Mac has had a nervous breakdown”. Istället för en spelning med laptop och gitarr, blir det bara gitarr (med lite plastorgel och fiol). Trots det känns det som att det finns potential att bli riktigt bra, men jag kan inte låta bli att hela tiden fundera vad det är som vi inte får höra – vi som inte hört Patricks album. Jens Lekman tänker jag på när jag hör hans lågmälda pop som förmodligen blommar ut i sin rätta kostym.

Dagens sympatipoäng går i vilket fall till Patrick som mellan varje låt lite desperat trycker på sin Mac. Visserligen är det lite klantigt att inte ha en backupdator (med tanke på att han tydligen fick tillbaka den från verkstaden bara dagen före). Och än ännu viktigare fråga: soundcheckade han inte?

iris
Foto: David Drazdil

Ett kort besök blir det förbi Iris, syntband från Texas. Rätt standardmässig syntpop med breakrullande beat, men inte särskilt spännande. Desto roligare blir det tillbaka i Flora & Fauna-setet när Erykah Badu-kopian Adesola sitter ensam på scen och gör minimalistiskt knastriga dubelektronikcovers av ”Strangers in the Night”, ”Jolene” och ”Something Stupid” med sin Grace Jones-röst. Vet inte om det är tänkt att bli en skiva, men jag hoppas det.

Nästa F&F-artist är Rigas, tidigare på scen med The Chrysler. Han ser ut som en av killarna i Pluxus, musiken låter inte helt o-Pluxusaktig och själv har han ett självförtroende som snudd på välter tältet. Med sin Absolut Jogging-dans och glada konstateranden som ”Tyskland – det är landet man ska bo i!” blir det ännu en kort och explosiv konsert.

Ja, och så förstås festivalens bästa refräng: ”We are the morons, cause morons have more fun”. Så sant.

Keane
Foto: David Drazdil

Nästa stopp blir Keane, som jag inte har en aning om vad det är. Har dock fått höra från flera att jag borde se dem. Det visar sig att det är ett bra stopp. Likt ett nytt Ben Folds Five intar trion scen, med sättningen sång, trummor och keyboards och börjar spela sin charmigt vemodiga britpop.

Ja, britpop fast utan gitarr. Och bas.

Musikaliskt är det faktiskt riktigt trevligt. Just med betoning på ”trevligt”. Musik för blå nattstunder. Det blir definitivt till att kolla in albumet.

Faithless
Foto: David Drazdil

Efter en värmande kaffepaus (en kaffe i handen är rockfestival på riktigt) masar vi oss så bort till kvällens höjdpunkt: Faithless. Med undantag för några låtar har jag aldrig riktigt fallit för britternas popdanssound, men har hört desto mer om deras förmåga som liveband. Intensivt, är ett av orden som använts rätt ofta.

Fast inledningen är allt annat än explosiv. Den är istället riktigt seg. Först ett jazzfunkigt intro innan Maxi Jazz, lika snygg som alltid, kliver in. Men istället för att explodera igång konserten blir det mer lojt tråkig jazzfunk. Bådar inte gott någonstans.

Ungefär då mumlar Maxi ”I can't get no sleep” och melodislingan från ”Insomnia” får publiken att explodera. Den fullpackade ytan framför Vintergatan hoppar. Hela vägen från scenen och så långt bak jag kan se. Helt galet.

Efter det har Maxi publiken i sitt grepp och han släpper inte taget förrän han, Sister Bliss, LSK och de andra går av scenen någon timme senare. Det blir en blandning av mjukare låtar och de stora danshitsen. Det blir ett par saggiga partier kring mitten av konserten, men ju längre konserten pågår, desto tajtare blir det. ”God Is a DJ” rivs också av förvånansvärt tidigt och ”We Come 1″ dånar ut i en mastodontversion över Arvika-skogarna (synten!) Lägg till en massiv ljusshow och det blir en spelning som landar långt över mina förväntningar. När gruppen går av verkar de ärligt nöjda med vad de levererat. Det borde de vara.

Nu blir det faktiskt att ge skivorna en ny chans. Inte minst den senaste.

På väg hem ser vi de två första låtarna med Fixmer och gamle Nitzer Ebb-sångaren Douglas McCarthy sparkar publiken i magen med sin pumpande body-musik. Inte riktigt vad man kände för efter Faithless. När vi passerar förbi konserten för andra gången på vägen hem har det dykt upp två människor till på scen – en kille och en tjej. Båda två tar av sig kläderna. Alla kläderna.

Norge, del II. Dock blir det den här gången bara nakendans. Ingen fortsättning.

Efter att vaknat idag, oförskämt pigg, blir det frukost utanför tältet. En frukost till tonerna av Kraftwerks soundcheck långt borta på området.

Det lät… VÄLDIGT bra. Peppen inför kvällen har redan börjat. Blir det hälften så bra som soundchecket kommer det bli så satans bra.

Bara tio timmar kvar.

Lite annat

  • Bästa t-shirt-trycket: ”Oops, I went goth”
  • Dagens iakttagelse: Stå inte i vägen för en hord Broder Daniel-fans på väg till en Broder Daniel-konsert.
  • Dagens call & response-ramsa: ”When I say 'vakna', you say 'guys' – 'vakna – guys!', 'vakna – guys!'”
  • Ola Andersson

    Publicerad: 2004-07-17 14:07 / Uppdaterad: 2004-07-17 14:07

    Kategori: Krönika

    2 kommentarer

    The Chrysler heter dom. Inget S.

    Medlem 2004-07-18 01:56
     

    Fixat.

    Ola Andersson Redaktionen 2004-07-18 17:43
     
    Kommentera eller pinga (trackback).

    Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

    Inloggning

    Registrera dig