Viktiga band: Ministry, Nine Inch Nails, Skinny Puppy

När Lou Reed spelat in ”Metal Machine Music”, en skiva som består av 64 minuters rundgång och konstiga läten ingen elgitarr någonsin borde få yttra, gick hans skivbolagsfolk i taket. Inte för att det var kommersiellt självmord. Eller, det var det ju också, men man slet sitt hår i panik över hur man skulle kunna upphovsrättsskydda den. Lou Reed själv tog det med ro: ”Jag tror knappast vi kommer få se någon göra en cover på den här skivan, det finns ju inte ens några noter att skriva ner”.

Historien gav honom rätt. Och fel.

För på slutet av 80-talet dök en sluskig junkie vid namn Al Jourgensen upp och visade sig vara lika viktig för industrialismen som Spinning Jenny. Genom att blanda skruvade, sjukt nedstämda gitarrer, punkriff och de hårda, markanta rytmerna från industriakter som Throbbing Gristle, Psychic TV, Einstürzende Neubauten, lyckades han skapa en rostskadad stålbrygga över två genrer som brukade sluta med blodbad vid kollision.

Sen försvann Jourgensen in i en dimma av illegala substanser (och kom ut igen med den fantastiskt betitlade ”Dark Side of the Spoon”) och någon blev tvungen att fylla hans boots. Denne någon blev Trent Reznor.

Reznor lyckades med sitt band Nine Inch Nails fånga in mainstreamen genom att fokusera på melodier och texter som fick goterna (goter lyssnar även på industri) att ömsom snyfta ikapp, ömsom skrubba sig över handlederna med nagelfilar. Och som alla banbrytande band öppnade han gallergrinden för en hel flock efterföljare: Fear Factory, Marilyn Manson, Orgy och alla andra band som estetklasserna på din gymnasieskola lyssnar på.