Foto: David Drazdil

The Tiny kändes som en okej mjukstart på dagen. Okej, jag har faktiskt aldrig brytt mig om att kolla in skivan, de positiva omdömena till trots. Det har liksom inte blivit av. När trion intar Andromeda-scenen klockan 12 på dagen har jag lagom hunnit vakna till.

Frågan är om det går att få en bättre festivalstart än solsken och The Tiny.

Den försiktiga musiken som framförs, med orgel, ståbas, cello (och en gång såg) är så fantastiskt vacker att jag sugs rakt in i The Tinys värld. Trots alla soundcheck runtomkring som då och då gör sitt bästa för att förstöra stämningen lyckas Ellekari, Johan Bertling och Leo Svensson förvandla en rätt alldaglig Folkets Park-scen med betonggolv till ett bomullsmjukt drömlandskap.

När soundcheckandet blir som värst konstaterar Ellekari mellan två låtar: ”Hör ni soundchecket ordentligt? Synd.” Då är det omöjligt att inte smälta.

Att Ellekari låter som en blanding mellan Björk och Stina Nordenstam gör inte saken sämre.

Det är faktiskt inget annat än en skandal att jag inte lånat ”Close Enough” mitt öra tidigare i år. Dags för ändring på det. När försäljning av skivan tar vid efter spelningen ringlar sig en rätt lång kö dit. Det värmer att se.

Upptäck The Tiny du också om du inte redan gjort det. Få gruppnamn beskriver musiken som produceras bättre.

Därefter blev det skånsk rootsragga med Svenska Akademien. Inte mycket att tillägga jämfört med Hultsfredsspelningen. Tomas och Patrik H tycker att det låter för mycket samma lika, själv tycker jag att det svänger ännu mer den här gången. Det blir också mer gammalt, känns det som. Att Arvika-publiken är rätt mycket lamare än Hultsfreds-ditot är lite synd, men det är trots allt mer ett Hultsfredsband än ett Arvika-band. Inte så konstigt, kanske.

När jag sitter och skriver detta spelar Jonas Kullhammar Quartet precis här intill. Borde nog ha sett det, känns det som. Svänger bra. Istället blev det jobb och nu mat. Fortsättning på fredagens äventyr kommer längre fram.