Recension
- 23rd Street Lullaby (CD) Patti Scialfa
- 2004
- Columbia/Sony
Kärringromantik
Lyssna
Externa länkar
- Officiella sidan
- Om du går in här och sitter på jobbet är det bäst att ha volymen på noll.
- Bruce Springsteen
- Officiella hemsidan för maken i familjen.
- Bara i New Jersey, barn, bara i New Jersey
- Vassaste pennan på Aftonbladet skriver att New Jersey är en efterbliven delstat - men I'm lovin' it.
- Per Bjurman om plattan
- "Vi som var där, på Ullevi i Göteborg förra midsommar, kommer förstås att köpa Fru Springsteens andra soloalbum enkom för möjligheten att kanske få förnimma ett fragment av samma känsla också i år."
”The world is full of people whose notion of a satisfactory future is, in fact, a return to the idealized past.”
- Robertson Davies, ”A Voice from the Attic”
Med tanke på populärmusikens ständiga svansbitande så är det kanske inte alls så att den här skivan kommer trettio år försent.
Det kanske rentav är så att den är ovanligt snyggt tajmad.
Att det är ett jävla tjat om vilken efterbliven delstat New Jersey är, ett jävla tjat om att Hudsonfloden är typ som nordöstra USA:s svar på Järnridån och att det är ett jävla tjat om vilka tids- och klassresor det är att bara ta sig över den där slampölen, har nämligen väldigt mycket eller allt att göra med två saker:
En äggmössa och en moppemustasch.
Det är nämligen 30 och dryga ett år sedan en fjunig Springsteen i en jättestor huvudbonad, idag mest associerad med Damon Gough, började skriva låtar om vilken efterbliven delstat New Jersey är, om hur gärna man vill ta sig över Hudsonfloden, och så vidare.
På andra sidan floden hägrar New York-stadsdelen Chelsea. Förr i tiden – innan bögarna svämmade över stadsdelen då hyrorna i Greenwich Village började dikteras av yuppies – var Chelsea – och framförallt Chelsea Hotel, östkustens svar på Los Angeles The Tropicana – hjärtat i New Yorks bohemiska blodomlopp.
Det var hit en ung Patti Scialfa kom från New Jersey i slutet på sjuttiotalet för att leva som en sentida beatnik, hon livnärde sig som gatumusikant och servitris och drack massa rödvin och rökte massa cigaretter.
Här fanns metropolens vibrerande puls, det vimmel och den rörelse som alltid kommer slå duster i ögonen på utomsocknes, här fanns de svarta predikanterna i gatuvimlet, jazzhaken, killarna i gathörnen med olja i håret, loftvåningarna, Billy och Diamond Jackie och det är midnatt i Manhattan och här finns ingen tid att vara nätt.
Dessa år och personer dyker nu upp som osaliga vålnader ur det förflutna på Scialfas andra album (förstlingsverket ”Rumble Doll” kom redan 1993). Längs vägen har hennes minnen passerat inte bara nostalgins rosendoftande allé, utan även makens egen andraplatta, ”The Wild, The Innocent and the E Street Shuffle”.
Man skulle till exempel kunna klippa ut en textrad som, ”Daniel's on the jonny pump, he's drunk on cheap on wine”, från ”Chelsea Avenue”. Och klistra in den i princip varhelst på ”Kitty’s Back”.
Kärringromantik, om jag tillåts den kanske inte helt genuspolitiskt korrekta benämningen.
Men nostalgin slutar inte där. Soozie Tyrrell, som brukade spela ihop med Scialffa i gathörnen – och numera själv kan titulera sig fast medlem i E Street Band – dyker upp här, liksom Steve Jordan, som trummade på hennes första demos.
Jordan, som även suttit i producentstolen, har manövrerat fram ett brödkavelsound som effektivt plattar ut alla ojämnheter till en enda jämntjock rockdeg. Inga toppar, inga dalar, bara en enda lång EKG-flatline.
Istället är det det sedvanliga rockäppelträdet det pallas från: Lou Reed, Lucinda Williams, lite Tom Petty och, som sagt, Springsteen själv – dessutom hörs det stundvis, särskilt i inledande titelspåret, definitiva drag av… Sheryl Crow – hoptrampat med ljumt körande, mjuka gitarrer och de där mossbeklädda keyboardsjoken maken gjorde till sitt signum på mitten av 90-talet.
Det är förvisso snyggt genomfört, och säkerligen teoretiskt oklanderligt, men även just därför ganska livlöst.
I kampen om bästa kvinnliga solokarriär bland E Street-damerna så får Scialfa nog ställa sig som god tvåa – där Tyrrell på ”White Lines” satsade på ett ta-i-från-tårna-anslag och en röst som trängde sig in i första rummet, så låter fru Springsteen mest bara väldigt… tja, fyll i med vilken synonym till ”lagom” ni nu har till hands.
Det må skilja 30 år mellan ”23rd Street Lullaby” och ”The Wild, The Innocent and the E Street Shuffle”, men samtidigt har New York-romantiken fått en pånyttfödelse på 2000-talet i bland andra Jesse Malin och, tja, allting post-9/11, typ.
”23rd Street Lullaby” släpptes dessutom ganska exakt på dagen ett år efter Springsteens dubbelspelning på Ullevi.
Så det kanske inte alls är så att den kommer 30 år försent.
Tvärtom är den nog, trots allt, ovanligt snyggt tajmad.
Publicerad: 2004-07-14 00:00 / Uppdaterad: 2004-07-14 00:00
16 kommentarer
numbwa two cheking in, wazzupz ma niggaz, yo az feeling alright yoz?
#
Kristofer Ahlström: Har du gett upp Fireside för skivrecenserande?
#
ÅÅÅström
#
pretto pretto pretto som vanligt! skriv en klock recension då!
#
Underhållande och snygg recension; men tro honom inte! Den är nämligen betydligt bättre. "Jämntjock rockdeg": inte sant! 8/10. Minst.
#
Håller med Honky: bra recension, men för lågt betyg! 7/10 skulle jag gett!
#
Jag skulle inte gett skiten mer än 1/10
#
Helt ointressant!!
#
Hej.mitt namn är robert smith och jag undrar varför min senaste skiva ännu inte recenserats?
#
Mähä… Du är ju inte Robert Smith, han kan väl inte svenska heller!
#
"Det finns ingen utomhuspool. Ingen utomhuspool på ett casinohotell! Det är unheard of."
#
robert smith: för att det är en skit skiva som kommer få 1/10 i betyg!!
#
det är inte bara bra skivor som skall recenseras.även dåliga ska recenseras och sågas med bra motiveringar.dock kommer inte min nya skapelse råka ut för ngt sådant tråkigt
#
"Bara i New Jersey, barn, bara i New Jersey
Vassaste pennan på Aftonbladet skriver att New Jersey är en efterbliven delstat – men I'm lovin' it."
ironi, hoppas jag innerligt.
#
Och jag vill se Fredrik recensera årets andra mästerverk, The Will to Death, så snart som möjligt.
#
Jo, kärringromantik får man använda lika mycket som gubbromantik. Det är när man kritiserar kvinnor just för att de är kvinnor eller tilskriver någon "kvinnliga" egenskaper för att de har fitta som man är ute på djupt vatten. Men det har ju inte du gjort här, Kricka. (Smeknamn som börjar bli gubbigt…) Bra recension!
#
Kommentera eller pinga (trackback).