Trevligt.

Det blev det sammanfattande ordet för årets Accelerator.

Förra gången jag var där var det regn och rock för hela slanten. Den här gången var det betydligt, ja, trevligare.

Visst, det lilla jag hörde av Explosions in the Sky skar väl lite väl mycket i öronen och Fiery Furnaces gjorde ingen särskilt glad. Men ändå.

De tre-fyra låtar jag hörde med Hal var, just det, trevliga, utan att för den delen göra mig sugen på att höra mer. Det gäller väl även ett band som U.N.P.O.C. som var charmiga att titta på i den småkyliga sommarnatten, men en stor del av den upplevelsen låg förmodligen just i tillfället snarare än musiken. Broken Social Scene, som David släpade med mig på, var till en början mest trista, men när de gav efter för New Order-ådran på allvar blev det riktigt, ja, trevligt. Som Kristofer redan konstaterat hann jag bara se en låt med Wilco efter ett McDonalds-besök och hejåhå vad kul det är med Status Quo-boogie. Eller kanske inte. Tydligen var Wilco ”vackert”, men jag tvivlar efter den traumatiska upplevelsen.

Existensminimum var en av de akter jag hade sett fram emot mest, spänd att se vad han skulle kunna göra av materialet live. Inte blev jag mindre peppad av att se ungefär hur många människor som helst på scen, tre blåsare inte minst. Kunde liksom inte bli dåligt.

Dåligt blev det inte heller. Däremot betydligt mindre spännande än vad jag hoppats på. Versionerna av låtarna från nyligen utgivna ep:n ”The On and On” var synnerligen originaltrogna. Särskilt besviken blev jag över hur fantasilöst blåsarna användes. De fick knappt något utrymme alls, definitivt inget galenskapsutrymme. Det är egentligen bara i avslutande ”From Me to You” som bandet dansar på kaosets tunna gräns, men även här är det i mångt och mycket en uppspelning av ep-versionen vi hör. Inget utöver det. Men med det sagt måste jag ändå imponeras av slagverkstyngden i ”Guidelessness”, som mer än väl klarade steget från studio till scen.

Men vad gjorde väl en halvbesvikelse när hela Accelerator kom att ägas av världens mest bisarra britkombo: The Go! Team. En gitarrist med blå testar i håret, John Lennon på bas, dubbeltrummissektion (två kvinnliga trummisar – den ena asiat, den andra med den något udda kombinationen trummor/enackordsgitarr/melodica och blockflöjt) samt förstås den färgade rapparen/sångerskan (en tvärhand hög, chockrosa piratbyxor, Musse Pigg-topp, pastellfärgade högklackade sandaler och hårdare än de flesta). En krock mellan en hel massa världar, såväl musikaliskt som estetiskt. Dessutom fel på så många sätt, såväl musikaliskt som estetiskt.

Det är kanske därför det funkar så jäkla bra.

Tillsammans med The Go! Team timewarpas vi sisådär femton år tillbaka i tiden, till en tid då Manchester var världens mesta ställe. Det blir Madchester-pop (säg hej till Soup Dragons), sitarer, stenhårda hiphopbeats och mer charm än det ryms på de brittisk öarna. Jag är väldigt tacksam att Kristofer och David drog med mig dit. Nu blir det till att kolla in hur de låter på skiva också.

Däremot visade Stockholmspubliken än en gång upp sin klass när vi tre utan problem, tre låtar in, kunde gå och ställa oss allra längst fram. Med gott om utrymme, dessutom. The Go! Team förtjänade en betydligt bättre publik än så.

Tyvärr blev det inget Lali Puna, som förmodligen hade blivit en perfekt avrundning på en trevlig dag. Om de fått hålla till på utomhusscenen under den mångfärgade natthimlen med sin varma elektroniska musik, vill säga. Som det kändes nu orkade vi inte tränga oss in till Fylkingen. För trötta, tyvärr.

Några frågor