Juli 2002.

Dagensskiva har fixat så att två av redaktionsmedlemmarna kan bevaka Den Stora på Münchenbryggeriet i Stockholm.

David och Fredrik.

Av någon anledning som jag för mitt liv inte kan minnas nu fick Fredrik förhinder och helt plötsligt var det en plats ledig. David hade ingen lust att gå själv. Rockad.

David och Ola.

Jag hade ungefär ingen aning alls om vad som väntade. Mer än att David och Fredrik inte hade kunnat sluta prata om den där spelningen som The Strokes gjorde under samma festival ett år tidigare.

Rock, alltså.

Och jodå. Visst blev det rock. Mer rock än jag faktiskt vill minnas. Jag har lyckats förtränga det mesta, men minns fortfarande att vi stod och tittade på …And You Will Know Us by the Trail of Dead och jag undrade vad tusan jag egentligen gjorde där. Yeah Yeah Yeahs stod och spelade på en liten scen ute i regnet och the never ending kö in till lokalen där Fredrik-hyllade Isolation Years spelade slutade i den kanske tristaste spelning jag någonsin sett. Den enda riktiga behållningen var med det enda band jag faktiskt hade lyssnat på innan jag knallade till Bryggeriet: Doves. Jag fick höra deras två fantastiska låtar (”Pounding” och vad den andra nu heter) samt ett fullständigt knäckande extranummer som långt senare visade sig heta ”Space Face”, inspelad när Doves fortfarande kallade sig Sub Sub och fortfarande gjorde dansmusik.

Ja. Vad gör man inte för vänner?

I år verkar det däremot kunna bli desto roligare med ett betydligt mer varierat program. Okej, skulle jag säga att jag har koll på de flesta artister mer än bara till namnet skulle jag ljuga, men det hör inte hit. En del av grejen med att gå på festival är trots allt att upptäcka lite nytt också. Ja, så länge ”lite nytt” inte är …And You Will Know Us by the Trail of Dead eller Isolation Years.

Trust me on the sunscreen.

Själv ser jag mest fram emot att få höra elektronikpoppiga Lali Punas spröda musik live. Väl medveten om att jag sannolikt inte kommer orka ända till 00.30 när de börjar, med tanke på att jag ska upp tidigt på fredag. Men det sa jag å andra sidan om Sophie Rimheden på Hultsfred också.

Jonas Kullhammar Quartet är definitivt en av de artister jag är mest intresserad av i årets upplaga, men där är problemet det omvända: jag kommer sannolikt inte hinna i tid. Första stoppet blir nog istället lite slagverkselektronik med Existensminimum, som, med tanke på ep:n ”The On and On”, verkar kunna bli mest lite vad som helst. Kommer nog också att se Jens Lekman den här gången, efter att ha valt bort honom på Hultsfred (säkert för att det regnade eller av något annat mesigt skäl).

Sedan tycker David att jag ska gå och se Broken Social Scene som jag inte hört en ton av. Okej då. David tycker också att jag ska se The Go! Team som jag inte heller har hört en ton av. Okej då. Kristofer har tjatat om dem han också. Kanske Bloc Party som jag, högoddsare, inte heller hört en ton av. Emelies recension räcker.

Ja, och så hade det varit kul att få fylla kvoten av baseballträvevande scenupplevelser med The Tough Alliance (som jag faktiskt har hört låtar med utan att vara sådär tokimponerad, men baseballträvevande är alltid baseballträvevande). Fast det kan jag nästan helt jättesäkert säga att det inte kommer bli av, med tanke på att de krockar med Lali Puna och att de spelar mitt i natten.

Just ja. Sedan har jag någonstans, helt själv, fått för mig att Paddington DC kan vara något för mig. Inte för att jag vet varför. Jag har, just det, inte hört en ton, vad jag vet.

Som sig bör alltså, när Ola går på Accelerator.

Rock on.