21 minuter in i mitt ”Neurofibro”-lyssnande mumlar jag saker som ”årets album” med ett fånigt leende på läpparna.

Då har jag nämligen lyssnat igenom öppningsspåret ”Peace of Mind” tre gånger. Försiktigt skramlande hi-hat, mjukt elpiano, svävande melodislingor, trummaskinshandklapp, Kraftwerk-stråkar, piskande electrofierade rytmer och en studsande basgång.

Ja. Jag tänker på Derrick May.

På ”Neurofibro” sammansmälter Mark Stewart allt som är fantastiskt med techno-genren under sex fantastiska minuter. En given kandidat när det är dags att summera 2004 års låtar. Åtminstone känns det så just nu.

När ”Neurofibro” sedan fortsätter med ”Percentages”, som på sina ställen inte så lite lånar från ”Can You Feel It”, blir jag inte mindre glad, om vi säger så.

Och så fortsätter ”Neurofibro”. Mark uppdaterar 1980-talets dansmusik till årets mode, med ljudmaskinerna programmerade till ”original setting”. I synnerhet den musik som både då och nu haft rötterna i Detroit. Skramlande hi-hats, smattrande trummaskiner, acidknorrar, analogt svepande syntar och sci-fi-vibbar. Men också betydligt mer kantiga ljud plockade från distade trip-hop-rytmer och golvet i ett järnverk. Ungefär allt som skulle få mig att dansa en digital glädjedans.

Men det fattas en liten detalj.

Melodier.

Precis som när Jeff Mills och i synnerhet Theo Parrish byggt vidare på den grund Derrick May skapade i början av åttiotalet har Mark Stewart fått till en skinande perfekt yta. En perfekt polaroid av originalet. Men någonstans på vägen har själva hjärtat och nerven i det som gjorde den ursprungliga musiken så överjordligt briljant försvunnit i mittuppslaget i ett glassigt livsstilsmagasin.

Det här blir särskilt tydligt när ”Tria” smeker igång högtalarna och alla pusselbitar faller på plats. Skillnaden mellan ett spår som ”Tria” och albumets ljudkollagespår är förvillande liten, men det är just i de små nyanserna som själen finns. Lyssna bara på ”Mono” som börjar i ett ganska anonymt Trax-land för att sakta, sakta blomma ut i ett blåtimmesvackert litet mästerverk. När den melodiska värmen tillåts fylla scenen.

På många sätt sluts cirkeln på ”Neurofibro” med albumets två sista spår ”Nobody” och ”Your Trophy”. Då har vi färdats från början av åttiotalet till början av nittiotalet och ambient-technons födelse. Musik byggd kring den hjärtslagspulserande basgången. I ”Nobody” är ”Selected Ambient Works 85-92″ inte långt borta.

”Neurofibro” är inte det mästerverk jag hoppades på efter den knäckande inledningen. Det finns alldeles för mycket ljud på bekostnad av själ. Men här finns några av årets så här långt allra bästa låtar. När avslutande ”Your Trophy” fyller min lägenhet med sin vackra och drömska atmosfär är jag nästan beredd att ha överseende med albumets skavanker.

Men, som sagt, bara nästan.