Det var i mitten av åttiotalet. Sommarkvällarna i parhuset var långa och ljusa. Mamma, Kerstin och Ann drack åt mat, rökte och drack rött vin. Och pratade nätterna igenom. Frånskilda tonårsföräldrar, ärrade av svek och skilsmässoförhandlingar, men i högsta grad levande. Nu i parhus.

Ibland fick jag vara med. Som lillgammal tonåring var det fantastiskt att höra dessa kvinnor samtala. Skratta med och åt varann. Diskutera livet. Dela varandras skratt. Och gråt. Riktig vänskap. Alltid med ny musik i bakgrunden.

De öppnade nya världar för mig. I deras sällskap var det ok att inte hata synth eller allt annat som saknade nitar och läder. Att kunna lyssna på saker jag aldrig ville att mina kompisar skulle veta att jag gillade. På mammas stereo spelades vinyler med Dire Straits, Adolphson & Falk, Hansson De Wolf United, Ebba Grön, Imperiet, Gyllene Tider, Jackson Browne, Bruce Springsteen, Ulf Lundell, Alphaville, Rod Stewart, Beatles, Frank Sinatra och en herrans massa annat.

Det var en varm och välkomnande värld av musik, livsfilosofi, cigaretter och rött vin. Som varit viktigare för mig än jag trott.

Så därför har jag njutit i fulla drag varje gång jag lyssnat på Los Lobos ”The Ride”. Den har tagit mig tjugo år tillbaka. Den här gången är det fem grånade herrar från östra Los Angeles som bjuder på vin och tobak. Och en kavalkad av låtar som både blickar bakåt och pekar ut riktningen framåt. En monument över en karriär som varat i trettio år. Men som inte på långa vägar är slut.

Och på deras sommarfest är jag inte den enda gästen. Mitt bland alla bowling- och Hawaii-skjortor tycker jag mig se en misantrop vid namn Stuart Staples när bandet spelar ”Somewhere In Time”, men det är bara Dave Alvin som tagit sångmicken och tillsammans med Los Lobos skapar ett lugnt gung. Ett gung som inspirerar. För plötsligt tar Bobby Womack över micken och smälter tillsammans med bandet samman ”Wicked Rain” med sin egen ”Across 110th Street”. Utanför det luftkonditionerade rummet steker solen på östra Los Angeles gator. Musiken känns i magen. Det svänger obönhörligt.

Och det fortsätter. Elvis Costello hoppar in. Liksom Mavis Staples. Richard Thompson har med sig gitarren. Tom Waits och Martha Gonzalesär knasiga. Ruben Blades är kung.

Men det är silverrävarna i Los Lobos som imponerar mest. Några storlekar större har de blivit. Äldre och klokare. Svänget de bjuder på är inte lika intensivt som förr, men mognar och blir allt mer behagligt och tillbakalutat. De behöver inte kepsmetallens studsande stadsjeepar. För i deras kläder glider man lugnast runt i en gammal sliten jättecabriolet av klassiskt snitt.

Värdigt, passande och übercoolt.

Det är avslappnande att lyssna på människor som har saker att berätta. Istället för att tjatas ihjäl av min egen generations ironier och cynism. Så jag vänder mig till de med fler årsringar. Hör på vad de har att säga. Los Lobos talar till mig med blues och rock'n'roll, country och mexikansk folkmusik. Spelat med en känsla många musiker saknar. En känsla av goda minnen från förr. Och hopp om några goda år till. En skiva för långa kvällar med filosofiska diskussioner, rött vin och cigaretter.

En skiva för mamma, Kerstin och Ann.