I Kristian Petris och Jan Röeds dokumentär ”Tokyo Noise” skildras Tokyo – till en inledande kakafoni av elektroniskt brus och ekandet av trätrummor – som en kollisionspunkt mellan det gamla traditionella och den nya livsstilen byggd kring dagens hypermoderna teknologi.

En psykoanalytiker i dokumentären pekar rentav på att det i Japan håller på att skapas en generation präglad av den moderna teknologins rastlöshet och otålighet.

Electric Eel Shock är definitivt barn av den tiden.

Inte bara för att de spelat in en låt som heter ”Sex, Drugs and E-Mail”, utan även för att de på scen har tillräckligt med spring i benen för att få en hel ADHD-publik att framstå som apatisk.

När de öppnade för Danko Jones på Debaser i våras var det som att se tre seriefigurer med högspänningskablar uppkörda i ryggsluten.

De klev på till tonerna av ”Iron Man” spelad på en volym som skulle gett en femma på Richterskalan.

De skrek ”THANK OOOOU” till publiken, de skrek ”DO THE METAL” och trummisen spelade med fyra trumstockar och bara en tubsocka runt genitalierna. Så fort de kom åt gjorde de hårdrockstecknet, peace-tecknet och avfyrade gitarrsolo efter reglementsenligt gitarrsolo.

De kunde knappt spela sina instrument.

De kunde definitivt ingen engelska.

De var – givetvis – kvällens behållning.

På skiva är det lite annorlunda. Precis som de kamikazerockande kollegerna i Guitar Wolf så står bäst före-datumet på Electric Eel Shocks musik i direkt relation till antal tömda bägare: deras legering av The Stooges möter boogierock möter www.engrish.com blir fan så mycket roligare med lite brus innanför pannbenet.

”Do the metal/Just keep rockin' 'n' rollin'” är exempelvis en rad som gärna vill vara ett dieseldoftande svar på den retoriska frågan ”Whatever happened to my rock 'n' roll”, men som mest blir en Harley Davidson som mullrar på tomgång.

Egentligen är ”Go Europe!” inte mycket mer än ett crazyroligt mausoleum över den västerländska rockmusikens poser och influenser – eller vad sägs om titlar som ”Zombie Rock 'n' Roll”, ”Vegas Night” eller ”I Wanna be a Black Sabbath Guy, But I Should be a Black Bass” – och i ”Rock'n'roll can Rescue the World” halkar en vass elgitarr runt på en brylcremeoljig basgång, för att sedan ejakulera i ett intensivt Eddie Van Halen-tajande.

Electric Eel Shock värnar om sin rock ömmare än vore den en tamagochi.

Återstår att se om de kan få den att växa.