En del musik har en urkraft. Jag antar att en stor del av mitt musiksökande har varit ett sökande efter just denna kraft. Det är svårt att hitta denna känsla någon annanstans.

En orgasm är ju kortvarig. Och kärleken … ja, kärleken kanske kommer riktigt nära. Men bara när den är precis så där fantastiskt bra att man kommer i kontakt med någonting universellt, när man rör sig långt ovanför molnen och fortsätter stiga, när det känns just så bra att det absolut inte kan bli bättre, när det är så underbart att man efteråt är helt utmattad. När man ligger där helt mållös och andfådd och det enda ord hjärnan kan generera är wow.

Det kanske är en orgasm jag beskriver. Men ordet kärlek passar bättre eftersom det innefattar någonting så mycket större. Och mer långvarigt.

Magi är ett annat passande ord.

Enligt min mening är det fjärde spåret på Jimi Hendrix platta ”Electric Ladyland” det ultimata uttrycket för denna känsla. Den börjar som en enkel blues och förvandlas till en kokande mastig gryta. Innan låten är slut har man hunnit färdas ljusår ut i rymden.

När jag sätter på ”Fun House” tar det inte många sekunder innan någon märklig känsla intar mig. Genast börjar kroppen rycka. Nio sekunder in i första låten gör Iggy ett läte som en arg vildhund och jag är helt borta. Jag befinner mig inte i någon världsrymd; Jag hoppar upp och ner och röjer som en jävla dåre till det grymmaste garagerockband som någonsin funnits.

Den elektriska gitarren skriker och spretar. Den befinner sig långt ifrån Hendrix skicklighet men spelas med en sådan glöd och känsla att det inte spelar någon roll. Det är just känslan som är det viktiga, inte skickligheten. Basen och trummorna spelar lika vilt som gitarren. Tillsammans bildar de en fantastisk enhet som helt bygger på känslan och musikens eld. Någonstans där i elden hamnar det så småningom även en saxofon.

Iggy sjunger som han vore besatt på samma sätt som flickan i ”Exorcisten”. Han ryter, skriker och gör diverse djuriska läten ifrån sig. Ibland viskar han.

”Fun House” är lite grann som den där fantastiska låten med Jimi Hendrix. Den börjar som garagerock men övergår sedan i någonting annat, någonting större. Här blir den dock inte en kokande gryta utan snarare en enorm dansande eld. Ett inferno som sätter fyr på natten.

När skivan når sitt slut har den övergått i total psykedelia. Den avslutande låten är ett enda långt försök att fördriva de onda andarna ur Iggy. Besten gormar och skriker, ryter som ett lejon. Till slut är kampen över. Ur den besattes hals tränger ett mörkt sista läte ut.