Festivalens andra dag fortsatte på ungefär samma tema som den första: pocketar. Vi har delat ut en bra bit över 4 500 exemplar av ”100 skivor – volym tre” nu. Det känns mäktigt. Färre än 1 800 kvar till lördagen.

Jean Grae flyttades till ny tid på grund av någon sorts strul. Jag levde med osäkerhet om och när hon skulle spela, obehagligt. Men lördag 14:20 står hon enligt de senaste uppgifterna på Pampas. Det kommer att bli stort. Missa inte. ”Keep Livin” är en av årets hittills bästa låtar.

Mer mäktigt under fredagen var Mary J Blige. Mindre mäktig var publikmängden på plats när konserten inleddes. Det var till och med ganska glest i publikhavet. Efter ett tag tilltog publiken (och jag hoppas att det inte bara berodde på att 3 Doors Down hade slutat, det skulle bara vara för märkligt).

Med en ensemble Hulstfredsfestivalen aldrig sett like till äntrade hon scenen med ett budskap om att hon skulle ge oss lite av varje. Ta det tillbaka till rötterna och hela vägen fram till dagens Mary. En fyra personer stark kör och ett vråltajt band helt i svart och en Mary i combatgrön overall och ceriserosa boxarskor. En bit av den amerikanska gatan på en äng i Småland. Helt overkligt.

Trots, eller kanske tack vare, att hon bara spelade i trekvart fylldes konserten av de allra mest önskade klassikerna. Vi fick allt från ”My Life”, ”Family Affair” och ”Real Love” till ”Be Happy”, Not Gon' Cry” och ”Love at First Sight”. Hit på hit på hit. Just därför kändes det också lite som att både vi i publiken och Mary själv bara hunnit bli varm i kläderna när det var dags att avbryta efter mindre än en timme. Jag hade gärna stått kvar och njutit i ytterligare sextio minuter.

Zlatans klack knäckte de flesta borden på serveringsområdet vid Hawaii-scenen. Mäktigt var ordet för dagen.

Peaches är på sätt och vis den raka motsatsen till Mary J Blige, men samtidigt väldigt lik henne. Hon är en helt annan defintion av stark kvinna. Hennes show är den minimalistiska motsvarigheten till Marys storslagehet. Hennes enda hjälp är en ljudtekniker som bär fram grejer åt henne under konsertens gång.

Peaches är nästan lika fantastiskt bra som Mary.

En sak gör hon ett par duktiga snäpp bättre. När Mary nöjer sig med att låta gästrapparna spelas från tape och själv då och då fylla i (som i fallet Lil' Kim) plockar Peaches in en filmduk på scenen och där står Iggy Pop och sjunger duell. Snygg lösning som fungerar alldeles utmärkt.

Där och då är jag egentligen ganska nöjd med kvällen. Jag har fått allt jag behöver, men kan till slut inte hålla mig från att springa bort till Pampas för att se Randy för, ja jag vet inte vilken gång i ordningen.

Som vanligt, får man väl säga, är konserten hårt fokuserad på materialet från ”The Human Atom-Bombs” – med en riktig överraskning: ”Proletarian Hop”. Som vi har tjatat om att de ska spela den låten. Så när det äntligen händer känns det faktiskt lite overkligt. Tack för det. För de som varit med riktigt länge bjöds en gammal favorit i form av Lita Ford-covern ”Kiss Me Deadly”.

Jag borde väl skriva något om scenklädseln också. Alla fyra klädda som benrangel. Oväntat, men ändå väntat från Sveriges hårdast jobbande punkband.

Sen en liten sista kommentar, visst har ni fått hype kompisar, även om vi kanske inte lyckades ta den längre än hit. Även om ingen av oss heter Bjurman, får ni fem plus i alla fall: +++++.

Varsågoda.