Min Hultsfredsfestival har hittills handlat om en massa olika världar som jag mer eller mindre medvetet har vandrat igenom.

Den märkliga och bekväma världen.
I festivalsammanhang börjar jag känna mig rätt gammal och väldigt bekväm. Jag bor i ett hus en bit ifrån festivalen hos en familj som har flytt fältet. Det känns alltid lika märkligt att bo hos främmande människor, sova i deras sängar och använda deras porslin. På väggarna sitter bilder av döttrarna i olika åldrar och man kan liksom inte låta bli att tycka att det känns lite skumt.

Vuxet, snyggt och nyktert.
Jag dansar discodans under spelningen med Phoenix som trots sin lugna stil på scen får hela Atlantis att gunga. Deras musik är nämligen så pass smart och bra att den inte kräver några stora gester. Deras klockrena melodier och svängiga studiomusikersound betyder allt.

Skyddad verkstad.
Efter konserten springer vi till campingen och har en hederlig förfest under partytält med vin i kåsa som det står ”Vuxenskolan” på. Jävligt moget. Haha. Vi har bajamajorna inom räckhåll, ropar på främlingar med plastkrokodiler i koppel och njuter av att skita i allt och sjunga ”ronjalåten” så högt som möjligt i kör.

Njutbar ångestvärld.
Bright Eyes är finast. Jag älskar nya EP:n som han gjort tillsammans med en annan snubbe, kommer i skrivande stund inte på vem. Conor levererar sina grymma ångestballader på det sätt han kan bäst, det sätt som är hans. Det är väldigt mysigt framför Pampasscenen.

Effektiv törstsläckare.
Scissor Sisters har vissa ruggigt bra dängor som vi njuter av på håll från öltältet som ligger alldeles intill. Vi svingar en bägare och nu är dags för oss att se Polly.

Drömvärld.
Ingen kan bära ett par rosa tajts som hon, ingen rockar som hon, ingen kan blanda gammalt med nytt på samma sätt så att det ändå känns fräscht. Jag har inte sett henne sen i Roskilde för ett par år sen och det är faktiskt ännu bättre nu.

Jukebox.
Pixies är en levande jukebox som ger oss allt vi vill ha. Nöjda och belåtna är det allt som betyder nåt. ”Where Is My Mind” förgyller en kall natt och ett ganska trist backstageområde. De har flyttat området en bit bort i år och jag tycker att det är alldeles för få öppna bodar och för många trötta rockers som bara sitter still. Jag vill ha dans dans dans. Ändå går jag i säng alldeles för sent i det stora,varma, torra, trygga huset där alla utom jag, och min nattuggla till vän som släntrar in strax efter mig, sover sött.