Nu hade jag ju faktiskt hört de två bra Phoenix-låtarna under Erlends spelning, men tänkte ändå ge det en chans. ”Everything Is Everything” hann de bränna av som typ första låt när jag fortfarande köpte kaffe och sedan orkade jag bara med tre låtar. Tungfotad och stel powerrock. Inte charmigt någonstans.

När jag släpade mig till grusplanen framför Hawaii för att se Alicia Keys blev det årets första stora kulturkrock. Alicia kliver på scenen i ett nummer hämtat från valfri Las Vegas-show. Nästan. Inledning är smått knäckande, särskilt när det blir hårtslående James Brown-funk.

Däremot blir ett annat problem med både festivaler och Alicia Keys tydliga ganska snabbt. Alicias låtmaterial håller inte riktigt hela vägen och dessutom känns det som att funkjammande inte riktigt funkar (omedveten ordvits) här. Sedan har vi problemet med spelningar på festivaler. När molen spricker upp efter två låtar tittar solen fram. Det brukar vara ett bra tecken på festivaler. Inte för Alicia. Det känns som hennes spelning varken hörde hemma på Hawaii eller på tidiga kvällen. En nattspelning på Pampas hade lyft särskilt hennes ballader. Fast när hon dyker ner i den svarta musikhistorien i ett block som börjar med att hon dirigerar en funkinstrumental av ”Apache”, följt av en återspelning av ”Give Me Your Love”, Alicias ”Streets of N.Y.” (med Nas slinga i en elak version) till ”Living for the City”.

Dessutom visar det sig återigen att amerikanska soulartister har ett särskilt förhållande till Phil Collins, när bandet kommer in till tonerna ”In the Air Tonight”.

Hur Alicia står sig mot Mary får vi se senare idag.

Det följdes av två låtars Woodstock-upplevelse med Kris Kristofferson ensam med en gitarr på Pampas-scenen. Dessutom hann jag med två och en halv Scissor Sister-låtar. De är säkert fantastiskt kul att se, men valet mellan dem och PJ Harvey var ganska enkelt.

Jag vet inte vad jag hade väntat mig av Polly Jean, senaste albumet är förmodligen hennes svagaste (även om hon har en löjligt hög lägstanivå). Artister brukar ju gilla att spela sina senaste hits. Det blev skitbra.

Det blir allt ifrån knäckande versioner av ”Dress” och ”Victory” (med dubbelt trumset!), över grundskakande mullermästerverk som ”Meet Ze Monsta” och ”Down by the Water” till ”The Whores Hustle…” och ”Shame”. Dessutom hann hon ta död på en gitarr och få en ny med världens längsta gitarrband. Kul på sitt sätt.

Ja, och så är ju PJ fortfarande snyggare än ungefär alla andra på scen. Den här gången med rosa tights och vita stövlar. Rock. Som fan. Hennes gitarrist var dessutom helt galen. Jag vet inte om han bara var galen eller om han drabbats av någon form av hyperaktiv parkinson. Underhållande att se på, i vilket fall.

Jag hade redan på få förhand konstaterat att PJ skulle bli dagens bästa spelning och att allt annat skulle bli ett lätt antiklimax. Därför gick jag lite förutsättningslöst på funkmaskinen The Roots. Susanna konstaterade att det kändes mer som en uppvisning än en konsert. Fifi tyckte att The Roots hade blivit tråkiga. Jag har aldrig sett dem förut och kommer nu att ge albumen en ny chans. Det svängde som fan, bitvis. Visst, solon kan bli trista, men dubbeltrumsolot och bassolot imponerade rätt hårt på mig. När de sedan drog igång ”Smooth Criminal” som övergick till en übersvängig ”The Seed” hoppade hela Pampas-området. Det var till och med en kille i Iron Maiden-t-shirt som svängde loss till The Roots. Alla gillar The Roots, liksom.

Att Iron Maiden-killen mest stod och gjorde rock’n’roll-tecken, skrek i otakt och var så full att han förmodligen hade rockat loss till vem som helst som stått på scen hör inte hit.

Frågor och reflektioner