Airs senaste skivor har väl inte riktigt ställt min värld på ände, så jag följde mest med David. Blev riktigt positivt överraskad. Inte helt otippat, dock, med tanke på att de byggde större delen av sin konsert på första skivan. Den riktigt bra, alltså. Bortsett från någon halvseg låt funkade det mesta långt över förväntan. Särskild kul var att de lyckades få till både nyanser och tyngd. Tyngden särskilt i mastodontversionerna av ”Kelly Watch the Stars” och ”Sexy Boy”. Att jag dessutom fick höra ”All I Need” var ett stort plus. På många sätt en upprepning av Spiritualizeds konsert, inte minst ljusshowen. Ja, fast Air konsert var rätt mycket bättre, förstås.

Efter det bar stegen mot Atlantis där Dizzee Rascal redan stod på scen. Typiskt nog blev det bara en och en halv låt innan han klev av, men det är rätt klart att Dizzee funkar betydligt bättre live. När basen möblerar om organen. Det visade sig dessutom att Aquasky & Ragga Twins blivit flyttade och gick på direkt efter Dizzeee, lite överraskande. Än mer överraskande var hur bra de var, det svängde något vansinnigt. Tyvärr var jag för hungrig för att orka dansa till d'n'b i mer än två låtar.

Jag trodde verkligen inte att jag skulle orka mig hålla uppe till Sophies konsert klockan 3 på natten. Att jag skulle missa henne igen, alltså. Men det blev konsert i alla fall och på många sätt torsdagens höjdpunkt.

Knaselectronica (eller ja, electronica överhuvudtaget) är inte direkt världens roligaste genre att titta på för det mesta. Killar och tjejer som vrider på reglage. Rock'n'Roll. Jag visste visserligen att Sophie hade fyra dansare med sig på scen, men det gav mig inte särskilt höga förväntningar. Lite halvtaffligt lågbudget, är en rätt bra sammanfattning.

Jag har aldrig ogrundade fördomar. Förstås.

Sophie med sin klänning (en korsning mellan en pärlplatta och lapptäcke) och sin Burger King-krona, två mikrofoner och lite dataprylar. Lägg till det fyra Sophie-kopior (i svart hår och med silverkläder) och snuskigt snygga videoanimationer. Plus förstås knasigt bra musik. Det skulle kunna räcka bra.

Men den absolut största överraskningen var hur överjävla proffsiga dansarna är. Jag hade väntat mig lite halvsimpla dansrörelser på den lilla scenen, men bjuds på ett avancerat performancenummer, tajt som fan. Vackert, sensuellt och inte ett taktslag fel. Tänk dig New Orders ”True Faith”-video utdragen till nära en timme. Så jävla bra att jag står med ett fånigt leende hela konserten igenom. När basgången från ”Cruel Summer” har ekat ut känns det som att jag är redo att krascha i säng.

Då kommer nästa överraskning. Ett första smakprov från Sophies nya album. Betydligt mjukare än materialet på ”Hi-Fi”. Faktiskt, ja, nästan sorgligt vacker. Är det riktningen för nya skivan kommer den bli mindre knasig, men kanske ännu bättre. Nu ser jag ännu mer fram emot nya skivan som ska landa mot slutet av sommaren.

På många sätt blev Sophie en självklar avslutning på torsdagen. Det började med en anti-konsert i sällskap med Erlend Øye och slutade med ett fantastiskt performance-nummer tillsammans med Sophie Rimheden. Däremellan var alla konserter jag såg i sin helhet riktigt bra eller bättre.

En bra startdag, alltså.