Det första jag slås av är hur buller, missljud, falska pianotoner och skrik kan vara så vackert. Hur det kan beröra hjärtat som en mjuk hand, och hur det samtidigt ger en riktig tryckare i solar plexus.

För Gustaf Kjellvander har gjort en skiva med möjligheter till odödlighet. Ja, eller så håller den tills den nöts ut.

Jag lyssnade säkert tio gånger innan det lossnade. Så plötsligt när fjärde spåret ”Turncoat” dundrar i mina hörlurar förstår jag. Förstår hur slammer och avgrundsvrål kan bli vackert. Det blir det för att Kjellvander lyckas göra poetisk slammerrock om det människor känner, är rädda för och längtar efter.

För visst är hela skivan en enda lång längtan tillbaka. Tillbaka till barndomen, tonåren eller någon annan period i livet. Men den är också en nostalgisk längtan bort. Bort eller framåt till något annat. Där bojorna lossnat och värmen är lite varmare.

Med en fullt utblommad 30-årskris kunde inte The Fine Arts Showcase kommit lägligare. Nostalgin för det som varit och rädslan för det som kommer blir ett med det vackra bullret.

En lista på referenser skulle kunna göras lång. Men Gustaf Kjellvander och hans kamrater låter som om Bruce Springsteen, Sonic Youth, J Mascis och kanske Lou Reed samlats för att koka ihop något.

Och det blir smått fantastiskt. Inte nyskapande, men lekfullt och skränigt. Inte alltid perfekt, men vackert och romantiskt.

Så, där. Mitt i livet lyssnar jag på ”There is a Hurricane”, och funderar på vad som varit och vad som väntar. Inte politiskt utan mänskligt. Tonårspoesi är så befriande pretentiös.

Jag borde sätta 10. Men vågar inte. Jag borde säga att detta redan nu är en klassiker. Men vågar inte. Det hör nog till åldersnojan. Fegheten alltså. Då är det skönt att sjunka undan i lite amerikaniserat gitarrslammer. Tack Gustaf.