Kihlen och Danne vet inte vart de ska. Jag känner igen den känslan.

Jag vet verkligen inte vad jag tycker om Snooks skiva.

Ena stunden tycker jag att den är skitbra. Nästa irriterar jag mig på en hel hög grejer.

Men vi tar det från början.

Snook kommer inte från Norra Botkyrka. Eller Tensta. Vill man få respekt i hiphop-världen är det bra att inte komma från bättre förmedlade områden. Fråga Beastie Boys. Eller Just D.

Fast tunnelseende är aldrig bra. Man missar så mycket bra då. Som rätt många av låtarna på ”Vi vet inte vart vi ska”. För Snook har mer gemensamt med Just D än sin bakgrund. De delar också respektlösheten inför hiphopen. Den musikaliska bredden.

”Frankensteins boogie” bjuder på fläskigt soulstomp i sällskap av såväl en stillsamt akustisk som elakt elektrisk gitarr. Direkt efteråt blir det lägereld i ”Låtsas som det regnar”. Sedan landar gungande satiriska ”Mister Cool” någonstans mellan Infinite Mass och The Roots (något jag är övertygad om andra i redaktionen inte håller med om). I ”Och farsan snarkar redan” möts oljefat och en smått frijazzande sax. ”Kattguld” är saxjazzreggae. Bara en sån sak.

Jag gillar de här låtarna riktigt mycket. Ja, de flesta. Men så känns lite för många låtar bleka. Lite för tråkiga, enligt svensk hiphop-mall 1A. Det är ju när Snook gör sin egen grej som de är hejdlöst charmiga. Som den afrikanska gitarrfesten ”Såpbubbler”, som text- och stämningsmässigt landar mittemellan ”Fint väder” och ”Hur e d möjligt?”

”Jag vill bara bara älska dig
Jag vill bara bara spöa dig
Vi kan bara bara dricka varm choklad
Bara bara sjunga såpbubbler
bara bara säga helt fel sak
Vi kan bara bara ta en promenad”

Hubba-Bubba.

Jaja. Varken Danne eller Kihlen är väl världshistoriens bästa rappare. Men det går att komma rätt långt med charm och jävlaranamma.

Ordsmiderier som ”jag lever imperfekt i presens” kommer man långt med hos mig.