En gång i tiden var Dark Funeral det tuffaste bandet i världen.

Tyckte Slipknot.

Minns jag inte fel var det en nästan tårmild Corey som mottog ett promoex av begravningsentreprenörernas senaste platta tillsammans med en hälsning från Lord Ahriman. Det var till och med tal om att Slipknot skulle ta med sig Dark Funeral som förband på nästa världsturné.

Men det var då.

- Vi har vuxit upp. Corey har barn nu, vi har familjer. Man kan inte vara förbannad på allting hela tiden, konstaterade basisten Paul Grey i en intervju.

Inför ”Vol 3: The Subliminal Verses” har man i samma intervju uttryckt beundran för såväl Johnny Cash som Pink Floyd och att man anlitat legendaren Rick Rubin som förste rattskruvare är ytterligare kvitto på att det handlar om ett band som nu vill nå ut till den skivköpande massan – att agera förband åt Metallica inför en sextiotusen man stark hejaklack är ett annat.

Faktum är att det, av flera anledningar, är lätt att dra paralleller till just Metallica.

Till att börja med löper deras utvecklingsbanor nästan parallellt. Efter att ha existerat som band i runt tio år släppte Metallica ”Black Album”. När Slipknot fyller drygt nio spottar man ur sig en skiva som definitivt har de breda folklagren i sikte.

Förutom att låten ”The Blister Exists” skulle kunnat slinka in på låtlistan till ”St Anger” utan att någon höjt på ögonbrynen, så försöker Slipknot med hjälp av regelrätta thrash-solon och schvungfulla refränger knyta ihop tyngre tongångar med kommersiell rock enligt den modell som San Francisco-kvartetten alltid varit framgångsrika inom. Som om det inte vore nog slänger man in två lågmälda tårdryparballader, kompletta med stråkar, akustiska guror och ett piano.

Dessutom har de elektroniska elementen fått mer spelrum. I och för sig så lekte man med uppfuckade ljudexperiment redan på föregångaren ”Iowa” (titelspåret tystnade först efter femton minuters knäppigt tricksande), men här har man lappat sina Trent Reznor-mattor över redan existerande låtstrukturer. Särskilt effektivt blir detta i introt ”Prelude 3.0″ och associativa ”Circle”.

Givetvis finns det tungviktartuggande gitarrer också. Nämnda ”The Blister Exists”, thrashinfernot ”Three Nil” och ”Opium of the People” är alla potentiella revbensknäckare i en moshpit nära dig.

Riktigt ända fram når man dock inte.

Medan ”Iowa” var ett dödsmetallparty i Bellevue-sjukhusets dunklaste korridorer så är ”Vol 3: The Subliminal Verses” en god ansats som bara stundvis lyckas mana fram de rakbladsdekorerade visionerna från föregångaren.

Däremot lär den inte bli den karriärsavgörande platta som ”The Black Album” var för Metallica.

Men vem vill väl egentligen se Slipknot posera för Anton Corbijn i Depeche Mode-frippor?