Infinite Mass fortsätter blanda rock, rap, funk och diverse influenser från olika delar av världen. Helheten känns igen från senaste albumet ”The Face”. Fel dagar känns det som en Dan Reed Network-skiva från ett bortglömt försökslaboratorium. Rätt dagar är några av låtarna svängigare än en rondell.

Den här skivan är helt beroende av min dagsform.

När en bouzouki får spela fritt mellan anfall och mittfält i ”The Thief” skakar jag på rumpan och är övertygad om att årets sommarlåt har kommit. Bouzoukin dyker också upp i ”Fire Fire” som gungar, gungar och gungar. Ett mycket underskattat instrument i västerländsk musik lyfter de här två låtarna helt och hållet. Utan de maniska bouzoukimelodierna skulle de här låtarna vara ganska platta. Nu är de väldigt energiska.

Det finns skäl att förvänta sig att Infinite Mass kommer sprida glädje under årets Kalasturné. Och det finns mer att hämta. Geniala ”No. 1 Swartskalle” ska inte glömmas bort. Svängiga ”So High”, tuffa ”1000 Roses”. Låtar som med all säkerhet kommer bli ännu bättre när de kommer från scenen. Och ”La La Song” är så genomtrevlig att jag spricker upp som ett molntäcke varje gång jag hör den.

Men, en del stela saker hämmar skivan. ”Xtraterrestrial” och ”Let's go” har råkat ut för rigor mortis redan i studion. ”Don’t you worry” och ”The Deal” hamnar i ett tråkigt ingenmansland där Everlast, Santana och N.E.R.D hälsar på med jämna mellanrum.

Helheten är en skön stilblandning som kommer få rasrena hiphopare och fullblodsrockers att gnälla. För det går inte att stämpla Infinite Mass den här gången heller. Men du som fastnade för Infinite Mass vid ”The Infinite Patio” kan nog ge upp nu.

Vi andra kan hänga kvar ett tag till. Trots att den här skivan får svårt att överleva efter sommaren.

För just nu är den lite världsbäst.