Gregory Isaacs var den andra reggaerösten jag tog till mig. Med sin klagande stämma sökte han sig in i mitt bröst, närmast hjärtat, och där har han rivit små och stora sår sedan jag första gången hörde honom under sent 80-tal.

På sin nyinspelade skiva har han åter varit i London på besök. Denna gång hos teamet Mafia & Fluxy (som bland annat hade med en låt på Papa Dees senaste). Förstärkta av två blåsare (utan att det för den skull går lika illa som för Sly & Robbie senast) har de spelat in en skiva som minner om fornstora dar samtidigt som det känns här och nu. Inte så att Roots Radics gör sig påminda, men ändå.

Tyvärr har åren av intensivt gräsrökande börjat ta ut sin rätt på Mr Isaacs röst. Han klarar inte riktigt att hålla ut i falsettläge på samma vis som vi är vana och det smärtar när jag hör honom sänka tonläget för att inte spricka. Det hörs att han vill men inte kan. Och det är verkligen synd för det finns en knippe fina låtar här.

Riktigt njutbart och bra blir det därför bara i de tre avslutande dubversionerna som avslutar albumet. När bara de bästa bitarna av Gregorys sång tillåts åka kana in och ut ur mixen genom ekon och effekter glömmer jag att det var 20 – 25 år sedan han stod på den absoluta toppen av lover's rock.