Kanske fick jag full förståelse för vad Springsteen sjunger om på ”Born To Run” först då jag åkte till Asbury Park i New Jersey där hans karriär började. Närmare bestämt på en liten sylta som heter Stone Pony. De hade stängt, så där stod jag och glodde in genom glasdörren jämte några andra medelålders Brucepilgrimer.

Stan hade sett sina bättre dar. Hit till havet åkte arbetarklassen förr och hade sommarnöje. Spågummor, merry-go-rounds och Twister. Korvstånd och sockervadd. Nu stod de gamla nöjeshallarna och balsalarna som stora slitna skelett i solgasset. Det var inte bara byggnaderna och de gamla attraktionerna som ser ut att vara i behov av renovering. De flesta människor jag mötte såg trötta och desillusionerade ut. Flottiga diners och truckerkepsar. Här fanns ingredienserna till den längtan och det vemod, till drömmarna om ett bättre liv som genomsyrar ”Born To Run”. I överflöd.

Inledningen på första spåret, ”Thunder Road”, är ett skolboksexempel på hur man fångar in lyssnaren:

”There were ghosts in the eyes of all the boys you sent away
They haunt this dusty beach road in the skeleton frames of burned out Chevrolets
They scream your name at night in the street
your graduation gown lies in rags at their feet and in the lonely cool before dawn you hear their engines roaring on
but when you get to the porch they're gone on the wind
So Mary climb in it's a town full of losers
And I'm pullin' out of here to win”

Det är som på de flesta album några låtar som lägger fundamentet. På ”Born To Run” heter spåren ”Born To Run”, ”Thunder Road”, ”Jungleland” och ”Backstreets”. Aldrig har en ung mans längtan till ett bättre liv, till den stora världen, som man bara anar ligger och väntar på en därute, beskrivits bättre än på den här plattan. Här möts Bob Dylan, Phil Spector, Jack Kerouac och Roy Orbison, och i Springsteens händer blir summan av influenserna något helt eget och oändligt mycket större. Den stora kärleken heter Wendy i titelspåret:

”The girls comb their hair in the rearview mirrors
and the boys try to look so hard
The amusement park rises bold and stark
Kids are huddled on the beach in the mist
I wanna die with you Wendy out on the streets tonight in an everlasting kiss”

Det här är det bästa album jag äger och jag hatar det. För jag tror aldrig jag kommer kunna göra något lika bra.