1996. DJ Shadow släpper ”Endtroducing…”

2002. DJ Shadow släpper ”Private Press”. RJD2 släpper ”Deadringer”, den egentliga uppföljaren till ”Endtroducing…”

2004. De stora skivbolagen rasar samman. Idiotisk reality-TV styr etervågorna. Din granne kom hem med SARS. Tonåringar är bättre beväpnade än militären. Det kommer aldrig, någonsin, att spelas in ett nytt avsnitt av ”Vänner”. Oddsen talar för att världen står på randen av ytterligare fyra års Bush-märkt terror. Men ingen anledning till oro. RJD2 är tillbaka med ett nytt album.

Det känns tryggt att få veta sånt.

Ryggsäckshiphopens meste producent är tillbaka med ett nytt album under eget namn, alltså. Efter smått fantastiska debuten var förväntningarna milt sagt högt uppskruvade. Precis som DJ Shadow har RJD2 tagit ett stort steg åt sidan jämfört med debuten. Precis som DJ Shadow är uppföljaren inte lika bra.

Egentligen kan skillnaderna mellan ”Deadringer” och ”Since We Last Spoke” sammanfattas med två ord: Influens och Instrumental. Där grundbulten i ”Deadringer” var blåsintensiv fläsksoul har ”Since We Last Spoke” byggts upp kring en kärna av fuzzig sjuttiotalsrock. Och där några av RJD2:s rappolare bjöds in till festen på ”Deadringer” är ”Since We Last Spoke” i princip helt instrumental.

Nya riktningar. Ingen av dem till det bättre.

Men det finns samtidigt ett annat problem med nya skivan. Den är lite lös i kanterna. Den saknar de, tja, låtar som trots allt höll ihop ”Deadringer”. ”Since We Last Spoke” landar som ett mellanting mellan ett blaxpo-soundtrack och RJD2:s senaste ”Diggin' in the Crates”. Lite anonymt.

De enda riktiga vokalspåren håller RJD2 dessutom inom familjen. Den franskbrutna rösten på ”Ring Finger” ska vara RJD2:s flickvän Wendy Kaiser (vilket i så fall skulle göra ordleken i titeln ännu bättre), medan DJ:n själv ställer sig bakom mikrofonen med sin svaga och lätt vingliga röst i ”Making Days Longer”. Då är parallellerna till Alias album ”Muted” särskilt tydliga, även om ”Making Days Longer” inte är ”Unseen Sights” och RJD2 inte är Marcus Acher.

Fast ibland när jag lyssnar tycker jag det är skitbra nästan rakt igenom. För det finns några spår på ”Since We Last Spoke” som är precis allt jag hade hoppats på.

”Clean Living” börjar som en struttig funkfest innan den förvandlas till en sorglig hjärtekrossare med sin varma bas, sitt piano och sitt dämpade blås (solot!). Precis som ”Here's What's Left”, det stora mästerverket på ”Deadringer”, är det en vemodig sampling som sitter ensam på den vingliga barstolen och öppnar sitt brustna hjärta för en publik som varken vill, eller kan, bry sig. När handklappen försvinner bort i rökdimman applåderar den snarare bort, inte in.

”Everything you are to me
Makes me think that you could be
the end to all my…
Everything you touch turns right
Underneath your very hands”

Några få hjärtskärande textrader som får högtalarna att gråta.

Nästan lika fantastisk är ”Iced Lightning” med sin täta duett mellan en jazzande John Barry-slinga och en rullande bas som växer och ebbar ut genom de många lagren i låten. Det sanslöst vackra Art of Noise-doftande pianobreaket som bryter upp musiken halvvägs in och drar mig närmare innan övriga instrument armbågar sig fram och tar över igen. Det är på något sätt alldeles självklart att det sista som hörs är ett svagt vinylknaster.

Och försök sitta still till Mex-svänget i ”Since '76″.

De här låtarna gör att jag nästan kan glömma bort sådana snedsteg som den fullständigt vidriga åttiotalsrockaren ”Through the Walls”, som intressant nog börjar precis som ”Summer of '69″. Men bara nästan.

För hur jag än vrider och vänder på ”Since We Last Spoke” kan jag bara konstatera att den inte är lika bra som föregångaren. Att den innehåller några för många spår där jag nästan helt tappar intresset. Än viktigare: Här finns ingen ny ”Here's What's Left”, även om ”Clean Living” gör sitt bästa för att täcka upp.

RJD2 har gått vidare. Brutit upp ny mark. All heder åt det. ”Since We Last Spoke” är bra. Bättre än bra mycket annat i år.

Synd bara att den inte är RJD2-bra.