Hur många gånger kan man egentligen göra nya versioner av klassiska låtar (ja, till och med standards)? Tydligen rätt många gånger. På ep:n ”My Little Bird of Happiness” stoppar Anna Bella Munter in inte mindre än fyra covers på skivans fem spår.

Först ut är ”My Funny Valentine”. Jodå. Den låten.

Till sin hjälp har Anna Bella (ja, jag tänker på ”Solstollarna”. Ledsen för det, Anna Bella) nära ett dussin medmusikanter. Mest av allt smått mystiska Galento, som jag först kom i kontakt med på A Gilbert Plays självbetitlade album häromåret. Drömska electronica-landskap framförda på akustiska instrument. Ett album som, skulle det visa sig när några av Galentos egna skivor landade, var en rätt okomplicerad historia. Åtminstone jämfört med ”Between Stations”, ”Bus and Bacon” och ”Golfstarblue”.

Tänk er den suggestiva musik Hans Appelqvist senare kom att göra och ni har en rätt klar bild.

Efter bilräknande och tågväxlande på de nämnda albumen var jag alltså lite nyfiken på hur Anna Bellas versioner av ”My Funny Valentine”, ”Everywhere”, ”Love You To” och ”The Moon Is a Harsh Mistress” skulle komma att te sig.

Ganska traditionella, skulle det visa sig.

Tillsammans med sina medmusiker rör sig Anna Bella och Galento i det gränsland mellan jazz och country som exempelvis Norah Jones nått framgångar med. En mjuk hammondorgel, en antydan till slide, vispade trummor.

Hur mycket man än vill och försöker är det svårt att inte jämföra en cover med originalet, eller till och med andra versioner. Eftersom jag, vad jag vet, varken hört The Beatles original av ”Love You To” eller Jimmy Webbs ”The Moon Is a Harsh Mistress” slipper jag det problemet i de två fallen. Jag vet inte ens om jag hört dem i någon annan version. Den förstnämnda, med sitt rullande grundverk och sin skrikande gitarr lämnar inget större intryck på mig (även om den låter precis som en annan artist jag inte kan komma på just nu). Desto bättre är då ”The Moon Is a Harsh Mistress” när den framförs av Anna Bellas röst, ett piano och ett franskklingande dragspel. Tänk dig Björks ”Anchor Song” så landar du rätt nära.

Björk känns också som en av förebilderna för skivans titelspår, skriven av Anna Bella och Galento. Här är resultatet ganska nära det jag någonstans nog förväntat mig rakt igenom. Musik som balanserar på gränsen att implodera, eller slitas itu, där de olika delarna kämpar för att dra iväg Anna Bella åt sitt eget håll. En Sagor & Swing-orgel ställs mot ett stressat trumset. Bitvis låter det Björk, bitvis kommer jag att tänka på Sinead O'Connor.

Även om Anna Bellas ”My Funny Valentine” inte är lika kaotisk, lyckas hon och de andra ändå låta bli att göra en uttjatad standardtagning, trots att endast en ståbas och ett ekande piano bjuds in. Jag vet inte riktigt vad, kanske den halvt urfasade ståbasen, kanske pianot som droppar in några ackord här och där, kanske Anna Bellas frasering, som ger låten ett betydligt mer vasst och hetsigt ansikte. Utan att någonsin vika från den varma kärnan i originalet.

”My Funny Valentine” är helt klart en av ep:ns två stora behållningar, men jag måste ändå säga att det som skapats av Fleetwood Macs poppärla ”Everywhere” ändå är snäppet vassare. Den välputsade åttiotalskostymen har bytts ut mot en betydligt skitigare soulkostym med ekon av Stax. Fast inte ett kraftpumpande Stax, utan ett hammondvarmt ballad-Stax. Komplett med ett Stax-gitarrsolo. Musik för vilken söndagsnatt som helst.

Fem låtar. 20 minuter. Några fantastiska bidrag, resten bra.

”My Little Bird of Happiness” var en överraskande trevlig bekantskap.