För dig som mår bra av blotta tanken på stora bilar, uppvikta jeans, pomada och stora svarta solglasögon kan den här texten nog fungera som en rekommendation. Ännu tydligare blir det om du – liksom jag – är svag för alla de rock-klichéer Bad Afros band brukar använda. Du kommer ha svårt att motstå låttitlar som ”Devilhead”, ”Jaguar Tornado” och ”Waltzing With Sin”.

Ditt lystmäte kommer inte lämnas otillfredsställt. Men du kommer också få något annat. För mitt ibland alla oljigt reverbindränkta gitarrer och poser i det här sextiotalsgaraget finns en genomgående åder av melankoli och högtflygande pop. I ”Diamond Crush” låter Viva Vertigo som den där omtalade USA-baserade britten som just släppt sin första skiva på länge och som alla vita poppojkar enligt lag måste älska. Simon Beck också. Morrissey-influenserna är med andra ord tydliga. Även i andra låtar.

Det är bra. Men, för mig är det klichéerna och poserna som funkar bäst. Jag trycker gasen i botten till ”Devilhead”. V8:n svarar och jag passerar alla Svenssons som står still i högerfilen. Rutorna skallrar när trummorna och basen ger ”Sugar Cane” ett driv för tatuerade underarmar. Stämningen är ödesmättad när jag svänger in på parkeringen. Solen gassar obevekligt ned på den torra marken. Däcken rör upp gruset så dammet yr. Motorn drar sin sista suck till ”Jaguar Tornado”. Jag öppnar dörren.

Fan. Ingen V8. Inga nya tatueringar.

Istället står jag bredvid familjebilen, utanför Konsum, med inköpslistan i bakfickan. Men om en stund ska jag tillbaka till mitt patetiska lilla liv som låtsasrocker. Viva Vertigo står för ledmotivet i min och Mollgans värld just nu. Någonstans mellan flamrock, The Raveonettes och Morrissey.

Långt ifrån det bästa jag hört från Bad Afro. Men klyschigt tufft och ödesmättat. Som jag vill ha det. Vrooom!