The White Souls söker efter sig själva på den första demon de spelat in. ”Please, Please, Please, Come On!” innehåller fyra spår och spretar i fyra riktningar. I stöddiga och stinna ”Come On” låter de lite av det som en gång var bra med Rockmonster, i ”Please Wait” låter de lite som en läskig korsning av stadiumsvulst och svensk alt-country, i ”I Waited” som återhållen lite svajig olycka, i ”I Sing For You” som en purung Roy Orbinson.

Det som är positivt är framförallt Jonas Heijkenskjölds (ex-mo, [inte The Mo]) sång. Han har ett riktigt skönt svagt knarr när han tar de mörkare tonerna och en luftighet i de ljusare. The White Souls saknar trumslagare i sättningen och har därför samplat in Peter Bjorn & Johns trummor på ”Come On” och The Streetwaves i ”Please Wait”. I det första exemplet fungerar det utmärkt, men i ”Come On” känns de stora trummorna mest slafsiga, fast det är också U2-nerven som får allvarliga överslag.

Bilden av The White Souls spretar ordentligt mellan de fyra spåren. Kanske är det för tidigt i bandets utveckling för att kräva konsekvens, men jag tycker mig mer lyssna på en samlingsskiva än ett sammanhållen skiva. Och om det ska vara så kan man ju lika gärna använda spelarens random-funktion när man lyssnar och det borde det var något form av straff på.