Då: Europe, Treat, Madison, 220 Volt, Heavy Load, Neon Rose, EF Band, Dalton, Torch, Easy Action, Talk of The Town, Baltimoore, White Lion, Slaughter, Firehouse, Warrant, Winger, Dokken, Ratt, Giant, Survivor, Bon Jovi, Nelson, Damn Yankees, Night Ranger, Cinderella, Scorpions, Journey, TNT, Toto, Van Halen, Y&T, Return, Phenomena, Foreigner, Helloween, MSG, Loverboy, Thunder, FM, Bad English, Heart, Tone Norum, Robin Beck, Lita Ford, Tracy, Stallion, Aldo Nova, Dare, King Kobra, Zero Nine, Saraya, Magnum, Krokus, Lifeline, Killer Dwarfs, Meat Loaf, REO Speedwagon, Boston, Pat Benatar, Alien, Mr Mister, Autograph med flera.

Nu: Alyson Avenue.

Ta de krämigaste syntetiska orgelmattorna du kan tänka dig. Lägg på en ride-cymbal samt ett rejält och stadigt trumkomp. Kombinera med spikraka basgångar och ett par flyhänta gitarrister. Och längst fram en sångerska med rejält tilltagen röst. Då förstår du att det nästan är skandal att det här bandet inte finns med i startfältet för 2004 års upplaga av Sweden Rock Festival.

Det här bandet har alla möjligheter att uppskattas av finsmakare av melodiös (hård)rock och bör kunna spelas ofta i kungariken som Tyskland och Karlskoga/Degerfors. Och det är en komplimang om något.

När jag lyssnar på sån här musik blir jag femton igen. Patetiskt nostalgisk plockar jag fram gamla vinyler med tummade omslag. Hade jag fått den här skivan för tjugo år sedan hade jag jublat. Nu gör jag det inte, men har full förståelse för att andra kommer göra det.

Cherry Coke försvann. De midjekorta herrkavajerna med axelvaddar också. Och Takano-tröjorna flickorna hade. Men den här musiken kommer leva längre än vi trodde var möjligt.

Historia är allt annat än tråkigt. Trots att musiken inte alltid är den bästa.