Recension
- Close Enough (CD) The Tiny
- 2004
- DetErMine/V2
Stor pytteplutt
Lyssna
Externa länkar
Debutalbum från Stockholsbaserad trio bestående av Johan Berthling på kontrabas (delägare av Häpna tillika tredjedel av Tape och basist med Nicolai Dunger), Leo Svensson på cello och orgel samt alldeles underbart magiska sångerskan och skivbolagsbossan Ellekari som förnyar Stina Nordenstam mer än Stina Herself. Ellekari som vi ju hört på P3 med singeln â€Closer†och som agerar dåndimpardrottning i denna svenska trolldomstrio som heter The Tiny. Naket som en vacker bastubadande balletnudist, avskalat som en korkek längs ringlande bergsvägar i Andalusien, lågmält och vackert som krusningar på vatten när man har blick att ta in dylika dunder. En stor pytteplutt som väcker världar och välter hus. Befriande rent och kristalliskt. Minus nyandlighet. Närvarande tung välsignelse och vardagsögonblicks-tacksamhet som i känslan man får när man fått bort flugorna runt sommarlångbordet. Inte konstigt att Ed Harcourt triggade och bjudit upp Ellekari till duett. Inte lurigt att jag älskar det här. Och angeläget att ni gör det också.
Publicerad: 2004-04-25 00:00 / Uppdaterad: 2007-04-12 21:50
8 kommentarer
oj vilken kortfattad recension.
#
charmig recension. :)
#
Grymt, I say, grymt.
#
agh! fy fan vad jobbigt det var att läsa. klumptext.
#
Man kan inte bara jämföra någon med stina nordenstam, bara sådär. Ställer hyfsat höga krav på artiststackaren. Det här är INTE lika bra som stina. Inte på något sätt överhuvudtaget. Bleka jämförelse. Däremot är det nog det bästa jag hört i år. Det är faktiskt ganska ordentligt jävla bra.
#
alla recensenter som skrivit om denna skiva skriver att det inte är så konstigt att ed harcourt har med henne på duett.
#
Jag gick å köpte den. Makalöst underbart bra!
Tycker däremot att gämförelsen med Nordenstam är onödig. The Tiny låter helt annorlunda tycker jag. Men de är säkert från samma planet som Stina:o)
Tack för tipset!
#
fin skiva. och jo, stinagrejjen. jag fattar nog jämförelsen lite ändå. jag komer ihåg stina när hon släppte låtar om kärlek som satt toknärgånget, naket och skickligt och självklart som fan. he watches her from behind, till exempel. Nån mysko svensk febrig kärleksnerv som vissa artister kommer åt ibland, som av misstag. Stina i just den låten, kent(!) i innan allting tar slut, wannadies i oh yes (it's a mess), med flera. och the tiny i varje jävla låt.
Få artister klarar att kännas öppna och sårbara och ärliga samtidigt. det gör the tiny bättre än alla, ovanstående artister inkluderade. anspråkslöst och välkomnande, fast också febrigt och galet. och helande om man behöver och lyssnar. jag lyssnar varje dag.
#
Kommentera eller pinga (trackback).