Oswald State Correctional Facility.

Oz.

Kanske har ni, precis som jag, upptäckt ”Oz”. Kanske har ni, precis som jag, slaviskt följt vartenda avsnitt. Kanske har ni, precis som jag, insett att ”Oz”, med sin väldigt påtagliga känsla av rum och sitt synnerligen godtyckliga förhållande till tid, är något av det bästa som sänts på tv på väldigt länge.

Människoöden kommer och går. Många försvinner innan de ens hunnit innanför Oz väggar. De stöter sig med fel människor. Eller, lika troligt, så blir de brickor i ett maktspel de själva inte ens känner till. På Oz finns inga människor, bara fångar och vakter.

Det enda man kan vara säker på är att det alltid går åt helvete. För på Oz finns inget ljus i mörkret. Hela tiden finns den där, den svaga strimman hopp, men i samma stund som strimman är inom räckhåll kommer verkligheten och hugger dig i ryggen. Eller knullar dig i röven. Bokstavligen talat.

På Oz finns inga lyckliga slut.

Men trots det finns det ändå alltid några som försöker. Som slår sina pannor blodiga mot Oz oförstående väggar i sin kamp för att ge fångarna en drägligare tillvaro. I verklighetens lika oförstående värld kämpar The Prison Moratorium Project mot samma mål i en nation som håller över två miljoner av sina egna invånare bakom lås och bom.

Det här är bakgrunden till ”No More Prisons 1 & 2″. Två skivor som tidigare släppts och som nu ges ut som en dubbel-cd till enkelpris. En samling där en hel hög hiphopartister bjudits in för att ge sin syn på Amerikas behandling av sina kriminella. Och du har gissat rätt: synen att alla minoritetsfångar i själva verket är politiska fångar dominerar över synen att alla som begår brott är skitstövlar och förtjänar att ruttna bort.

Men samtidigt är det att göra det lite för enkelt för sig. Det här är inte en lång rasfärgad brandfackla som uppmanar till nya upplopp. Tonen är tvärtom förvånansvärt lågmäld (men självklart finns undantag). Det berättande rappandet har många ekon från det sena åttiotalet och det tidiga nittiotalet. Och ekon från det förflutna finns det gott om på ”No More Prisons”, både i form av blinkningar till klassiska textrader och låtar, men också genom de artister som bidrar. The Last Poets, Chubb Rock, Daddy-O och Grandmaster Caz (som i ”Too Much” uppdaterar ”The Message”) ställs mot betydligt färskare kollegor.

Resultatet är ett soundtrack till Oz. Musik för en serie i det närmaste befriad från musik. Och bitvis är samlingen smått lysande.

Dead Prez låter bättre än på länge i ”Murda Box” och förstås i ”Behind Enemy Lines”. Rubberoom gör en efterlängtad comeback i ”M.O.V.E.”, en mullrande, mörk kusin till BDP:s ”Love's Gonna Get Cha (Material Love)”. Kool DJ EQ möter The Last Poets i alldeles för korta ”No More Prisons…”, medan de för mig nya bekantskaperna Helixx C., Armageddon och Pri the Honey Dark imponerar med sorgligt gungande ”The Plan”. Dessutom är ”Hold the Key” (Scientifik El-D, God Wize, L da Headtoucha och K-Slaughta) och ”Rich Get Rich” (Chubb Rock, Lil' Dap, Edo G. och Paw Duke) nya favoriter i spellistan.

Och vi är än så länge fortfarande kvar på den första skivan. Det här är som sagt var ett dubbelalbum. Eller kanske mer korrekt ett ”ett och ett halvt”-album. Den andra skivan bjuder på några knäckande bra spår – Saigons ”Letter to Omnipotent” (stråkarna!), Zion I:s ”Locked”, Krumbsnatchas ”Hold the Key 2″ och Pyro/Self Scientific:s ”California Mind State” – så är den mer en bonusmixtape-skiva. Inte minst eftersom fyra av låtarna från den första skivan återkommer i andra mixar, samtliga sämre. Särskilt tydligt blir det i den misslyckade originalmixen av Akbars ”Battle Cry”, som i mixen på skiva ett tillhör ett av samlingens allra bästa spår med Cypress Hill-orgel, skrikande scratch-slinga och sitt mässande stridsrop ALLAH AKBAR!

Då ser jag nästan Kareem Said framför mig.

Eller som Sister Asia, Steele och Top Dog konstaterar i ”Dedicated”:

”You can lock my body but my mind is free”