Jag skulle så gärna vilja älska Monkeystrikes. Jag vill verkligen, men det går inte. Souls var ett av Sveriges bästa band och ”Tjichischtsiy (Sudêk)” är en av de bästa skivorna som släppts av ett svenskt band. Och därför hoppas jag. Därför vill jag. Jag vill att Cecilia Nordlund och Johan Karlson ska lyckas vara skitbra igen, nu när de äntligen återvänder. Jag hoppas fortfarande på framtiden. Men hoppet är på väg att dö ut.

Jag får fortfarande varma känslor av Cecilias röst. Särskilt när hon drar ut på ord som to och scared i ”Lovecontainer”. Men det räcker inte. Det gör mig snarare lite olycklig för att det inte är bra nog.

Slappt är ordet som fyller mitt sinne. Slentrianriff, slentriandist, slentriantrummor, slentrianproduktion. Jag klarar inte riktigt av att gå så långt som att säga att Cecilias sång är slentrian även den, men nästan.

”Angry Knees” är liksom utan kraft. Bara ett skal som borde fyllas, inte ett som faktiskt fylls.