1971 släppte Marvin sitt mästerverk ”What's Going On”. Samtidigt vände han upp och ner på imperiet Motown och en stor del av det musikaliska Amerika.

Eller så var det 1973 han släppte sitt mästerverk. ”Let's Get It On” är Marvin som Marvin var mest. Sängkammarblick och brustet hjärta.

Idag är det precis 20 år sedan Marvin Gay Sr. klippte av Marvin Pentz Gay Jr:s karriär och liv. Marvin föll för en kula avlossad av hans egen far. Även om han fick sin första och enda Grammy för ”Sexual Healing” så sent som 1981 är de flesta överens om att Marvin nådde sin höjdpunkt antingen 1971 eller 1973.

Däremellan hann Marvin släppte ett av sina mest framgångsrika album. Och kanske hans mest förbisedda.

”Trouble Man” följde i svallvågorna efter framgången med Curtis Mayfields ”Superfly” och Isaac Hayes ”Shaft”. Amerikas svarta syntes på filmdukarna och inte bara som bifigurer. De var hjältar. Gatans hjältar. De var coola och hårda och rörde sig obehindrat i betongdjungels neonljus. Men det var inte bara filmerna (av milt sagt varierande kvalitet) som var något nytt. Även musiken. Det som idag är en självklarhet, att varje stor Hollywood-produktion med självaktning släpar in så många tunga namn som möjligt i studion för att skapa musik speciellt för filmen, var inte alls lika självklart i början av sjuttiotalet.

Marvin själv hade under hela sextitalet varit en av Motowns starkast lysande stjärnor, men var egentligen aldrig intresserad av att fållas in i bolagets Fame Factory-skola. Han var heller inte intresserad av att hålla på med den massproducerade topplistemusik som Motown tryckte ut i parti och minut. Han ville bli en ny Frank Sinatra. Han ville sjunga smäktande och storslagna kärleksballader till storjazzband. Den enda anledningen att han överhuvudtaget gick med på att bli en r&b-artist var hans desperata önskan att ställa sig i strålkastarljuset, att bli hyllad och älskad. Men också ett halvt löfte från Berry Gordy att han minsann skulle få göra den musik han ville någon gång längre fram.

Under sextiotalet begränsades det här till några få försök som aldrig nådde särskilt långt. Som bekant var det först när Marvin, som alltid var den som hade längst koppel av bolagets artister, tjatade sig till att få göra ”What's Going On”, mot allas inrådan.

Framgången för det albumet, i kombination med framgångarna för ”Shaft” och ”Superfly”, gjorde att Marvin året efter fick chansen att skriva musiken till ännu en film i blaxplo-vågen: ”Trouble Man”. Trots att Marvin redan skakat om musikvärlden med ”What's Going On” var det nog få som väntat sig att rösten bakom ”I Heard It Through the Grapevine” skulle vara kapabel att spela in ett album som ”Trouble Man”.

Ett album fyllt med filmisk blaxplo-jazz.

Likt ”I Want You” senare skulle komma att bli är ”Trouble Man” ett enda långt experimenterande med både röst och musik. En helhet som skapar bilder. ”Trouble Man” var också ett av två album som Marvin skrev helt själv. Dessutom producerade han alltihop och spelade de flesta instrumenten.

Redan i inledande ”Main Theme from Trouble Man (2)” sätts tonen med en plågad saxofon som jagar fram längst med ödesmättade musikaliska bakgator medan ett piano försiktigt tittar ut från en övergiven gränd. En bedrägligt lugn som då och då exploderar i stötar från hotande blås som kastar sig fram från sidorna. Det är mörkt och suggestivt. Men samtidigt med något slags mjukt hopp. En dynamik som genomsyrar hela ”Trouble Man”. En dynamik som genomsyrade hela Marvins liv.

För det är trots allt i två stycken som ”Trouble Man” lyfter sig lite extra. Två stycken som också sammanfattar början, och slutet, av Marvins karriär.

Först i makalöst svängiga ”'T' Plays It Cool” i princip helt byggd kring melodin från en sax, breakrytmen från trummorna och en duell mellan ett struttigt keyboard och ett försynt elpiano. Ett enkelt bygge som rullar runt lika självklart som en taxifärd längst genom Harlems mest bortglömda kvarter. Här sitter också Marvin bakom trummorna, där hans karriär en gång började.

Men så har vi förstås också den raka motsatsen till den livsbejakande känslan hos ”'T' Plays It Cool” i titelspåret, ett av få spår på ”Trouble Man” med Marvin vid mikrofonen. Med sin smekande falsett sjunger Marvin om T, en person som lika gärna skulle kunna vara han själv. ”I didn't make it, honey, playin' by the rules” sjunger han och vi vet att det är sant. Men än mer sant, och än mer hjärtskärande, är konstaterandet att det bara finns tre säkra ting i livet: ”taxes, death and trouble”. Tre saker som alla kom att förfölja Marvin återstoden av hans liv. Allt till en musikalisk bakgrund mycket svartare än Marvins röst.

Idag är det precis 20 år sedan Marvin sköts till döds av sin egen far. 20 år sedan en av de allra största lämnade oss.

Idag är det precis 20 år sedan den verklige Trouble Man dog.