The Crash är ett band som har betytt ganska mycket för mig. Eller rättare sagt, vid ett kort tillfälle betydde The Crash väldigt mycket för mig, och kom därför att ha en stor betydelse i mitt liv. Jag ska inte tråka ut er genom att närmare reda ut exakt hur och varför. Men kort och gott kan jag säga att i det parallella universum där jag inte snubblat över The Crash så sitter jag med allra största sannolikhet inte här och skriver det jag just nu skriver.

Och du läser inte det du just nu läser.

Men nu ordnade det sig så. Här är jag. Och i min skivspelare är återigen The Crash. Det har gått ganska precis två år sedan jag bekantade mig med The Crash genom skivan ”Wildlife”. Två år sedan jag föll.

Jag vill bli lika bedårad av denna skiva som jag blev av ”Wildlife”. Men på sin absoluta höjd får jag en känsla av nostalgi när låtar som singeln ”Still Alive” rullar förbi. Då kommer jag ihåg hur The Crash lät när de hänförde mig och precis hur det kändes. Som en nostalgitripp till en förlorad kärlek. För kärleken i sig är borta. Och det känns inte som någon poäng att börja om. Varken med de gamla eller helt nya förutsättningar. Det känns nästan som om de har plockat ut svagheterna med förra skivan och förstärkt dem. Det är disco och glam som gäller nu.

Möjligtvis kan jag tycka att skivan, med sin sagoberättande utformning, på något vis är gullig. De verkar ha inspirerats av ”Den oändliga historien” och 80-talshjältar som Blixt Gordon. Hockeyklackssyntar blandat med hotellbarpianoslingor har biroller. 80-talssyntar och rockriff dikterar sagan. Hela upplägget av och tänket bakom ”Melodrama” uppskattar jag. Det är tilltalande. Men det fungerar bara inte.

Sångaren och frontfiguren Teemu Brunila har alltid låtit ganska feminin, och det har varit en del av charmen med bandet. Men nu har han lagt sig till med ytterligare konstigheter. När han sjunger i inledningen låter han ungefär som Adam Sandler när han spelar någon töntig pojk. Men till största delen låter han helt enkelt som Macy Gray. Att låta som henne är visserligen ingen fy skam. Men i den jämförelsen föredrar jag ändå att lyssna på en tjej som nästan låter som en kille än en kille som låter som en tjej som låter som en kille.

The Crash kom att betyda mycket för mig. ”Melodrama” kommer inte att få lika stor betydelse.