Ibland måste man slita fram orden för att beskriva musik som inte riktigt går att beskriva. Ibland kan man göra det riktigt enkelt för sig genom att bara droppa några andra artister man kommer att tänka på när man lyssnar och nöja sig med det.

Differnet, Hans Appelqvist och AGF.

Sådär. Glasklart.

När Andrew Johnson och Craig Tattersal återvänder till det bleka strålkastarljuset från valfri bärbar dator är sig mycket likt. Det knäpper och knastrar, men väldigt mjukt. Det är vemodiga och vackra akustiska stämningar, men klippta med en slö digital sax. Så långt är känns det igen.

Däremot är det mindre The Remote Viewer den här gången och det beror inte bara på att de den här gången valt att släppa en mini-cd som klockar in på dryga halvtimmen. Jag trodde inte att det skulle vara möjligt för duon att tona ner sina finkänsliga elektroniska ljudbyggen, men faktum är att föregångaren ”Here I Go Again on My Own” faktiskt nästan känns, ja, svulstig i jämförelse. Med tanke på hur nedtonad den var är det faktiskt snudd på imponerande.

Johnson och Tattersal har helt enkelt plockat bort några digitala lager till, ibland nästan på gränsen till att musiken på ”You're Going to Love Our Defeatist Attitude” nästan försvinner in i sig själv. Samtidigt har de också gett de akustiska inslagen mer utrymme. Musik som får Air att framstå som dödsmetallmanglande volymöverdoserare.

Och varje gång jag lyssnar på ”You're Going to Love Our Defeatist Attitude” kan jag inte låta bli att tänka på samma namn. Differnet, Hans Appelqvist och AGF. Men med det inte sagt att The Remote Viewers musik den här gången låter precis som det den trion ger ifrån sig. Det är snarare delar, ekon, som gör att de dyker upp när jag lyssnar. Ibland mindre, som att musiken i det inledande titelspåret, med sitt trevande, osäkra piano, får mig att tänka på ”Att möta verkligheten” eller att rösten för tankarna till AGF. För den delen också Anna-Karin Brus. Och just steget till Differnet känns särskilt kort i avslutande ”It Occured to Me and Went Away”, när ett släpigt, nästan jazzigt, knasterbeat och ett naivt klockspel dansar tätt tillsammans med en vocoderröst. Det är heller inte många andetag till redan nämnda Air i sina bästa stunder. Då är det ungefär hur bra som helst.

Men det känns ändå som att The Remote Viewer den här gången skalat sig lite väl nakna. Här finns, som tidigare, några drömskt förföriska melodislingor som gjorda för hörlurssessioner. Men samtidigt finns det några spår som flyter ut för mycket. Där jag saknar, ja, en melodi. När ljuden reduceras till ljud.

Men visst. Har du hört, och gillat, det The Remote Viewer tidigare släppt ifrån sig kommer du att känna dig hemma även här. Det gäller även dig som inte kan få nog av försynt, elektronisk musik som gjord för mörka och regniga nätter.