dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Mattias Hellberg: Mattias Hellberg
Mattias Hellberg (CD) Mattias Hellberg
2004
Silence Records
7/10

Mattias Hellberg

Lyssna

Sök efter skivan

Handryggen färgas svart när svetten torkas ur pannan. Ölen dricks direkt ur de immiga flaskorna. Ingen orkar ens tänka tanken att lämna den soldränkta verandan. De två männen med gitarrer leker fram en melankolisk låt om saknad. Den snart urdruckna glasflaskan pressar fram blå toner ur de vibrerande strängarna.

Framåt kvällen när temperaturen endast tar två av Fahrenheitskalans siffror i anspråk återvänder orken och det har blivit dags att röra på sig.

Resan smyger igång. Men det tar inte lång tid att konstatera att det går fortare än tidigare. Pianot är utbytt mot gitarr och det är Mattias ensam som sitter vid ratten.

Han och de övriga påbörjar en rastlös odyssé utan mål på de till synes ändlösa vägarna i söderns USA. Mil efter mil avverkas utan att ratten behöver användas till mer än att vila händerna på.

Chris Rea och bröderna Binzer plockas upp efter vägen och med dem i baksätet fortsätter färden friktionsfritt ända tills den spikraka asfaltsvägen ersätts med en galet oförutsägbart svängande grusväg som vräker sig fram mellan de utspridda buskarna. Till slut återfås kontrollen över bilen och de kan ta in på ett sjabbigt motell för att pusta ut.

När Mattias vaknar upp igen är det i den djupaste av värmländska skogar till tonerna av Näcken och hans kumpaner som håller hov. En dyster tramporgel och desperata tremolotoner sprider ut dimmor som vilar tjocka på de mossbeklädda stenarna. Det är drömskt och svävande. Högst av allt svävar Mattias spruckna röst som frågar vart hon som somnade vid hans sida i går tagit vägen.

Så långt de tre inledande låtarna på första plattan på egna ben – eller åtminstone den första i eget namn. Fast ensam är han ju inte, utan i gott sällskap av kompbandet The Healing Hand bestående av Micke Herrström, Pelle Ossler, Christian Gabel och Daniel Zqaty (som även producerat). Tillsammans bjuder de på en samling varma, filmiska låtar – så gott som samtliga draperade i blått.

Från början känns skivan ganska jämntjock – nästan alla låtar är lugna. En del av dem är kanske lite väl bredbenta i mitt tycke. Men så småningom börjar vissa av dem sticka ut.

Fartraketen och vitamininjektionen ”True” visar upp sig som den fula ankungen redan vid första lyssningen, och sedan poppar de upp en efter en: löjligt snygga, cocktailsofistikerade ”Could Have Reached for You”, tidigare nämnda Näcken–eposet ”Where Did You Go”, nästan obehagligt nakna duon ”Deep Into the Bone” och ”Power Failure”, verandaserenaden ”A Small Amount of Confusion” och sist men inte minst: gospelflirten ”Healing” med sina mattor av stämsång.

Med små, smakfullt utvalda medel – ett par pianoklink här, några xylofontoner där – skapas en lika delar enkel som elegant helhet som egentligen inte visar upp några stora svagheter. Däremot är det lite för ojämnt för att intresset ska vara på topp från start till mål, fast det ändrar inte helhetsintrycket.

Mannen med den sandpapprade, förlängda hjärtmuskeln i svalget levererar.

Patrik Ekelöf

Publicerad: 2004-03-12 00:00 / Uppdaterad: 2007-12-11 16:24

Kategori: Lördag, Recension | Recension: #2496

3 kommentarer

Det var ganska komiskt att se Mattias i TV4-soffan imorse där han vid ett tillfälle satt inklämd mellan vinexperten Bengt Frithiofson och Lasse Bengtsson.

Martin M Oregistrerad 2004-03-12 16:08
 

bra recension!!!!…..skam att man inte hört skivan bara

pelle Oregistrerad 2004-03-13 15:38
 

Patrik namedroppar bröderna Binzer. Heders.

Skivan ska införskaffas.

Jerzei Balowsky Oregistrerad 2004-03-15 10:12
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig