I öppningsspåret ”Down Below” misstänker jag nästan att dårarna i The Boggs parat sig med Nervous Cops halta kusin. Det är hysteriskt trummande från landet där män har vita tröjor där ärmarna är fastbundna korsvis i sidorna.

Men sen lugnar de ner sig på ett sätt så man nästan tar ut skivan och ifrågasätter om det här är samma band som knasade ut ”We Are the Boggs We Are”. Jason Friedman utvecklar en sida av sig själv som han bara antydde på debutskivan. Och det tar en stund att vänja sig vid, särskilt efter den inledningen. ”Stitches” är allvarligare. Boggs söker efter en ny väg. Och de hittar den stundtals, när instrumenten faller på plats och anslaget träffar rätt. Men samtidigt kommer de inte riktigt ifrån den lite småironiska känslan de gav ifrån sig även på förra skivan.

Phil Roebuck har fått respass från bandet sen sist och därför har banjon fått en mindre plats på ”Stitches”, men David Lloyd lånas in på samma instrument för att täcka hans sysslor när de behöver dem. Och även där är känslan att Boggs är på väg någon annan stans. Som att de inte hittat riktigt rätt. Och frågan är väl om Jason, Ezekiel Healy och Brad Conroy någonsin kommer hitta riktigt rätt på skiva innan de bittert lägger ner bandet och hävdar att folk aldrig fattar något.