Jag har alltid haft lite svårt för det som klingar för lättsamt och mustigt. Det som känns för folkligt och vuxet på nåt soligt och stadsfestivalaktigt sätt. Och nånstans i mig skavde det lite när jag hörde några få spår av Malmöbandet Björns Vänner innan sommaren förra året.

Men i slutet av sommaren 2003 var jag på Emmaboda och plötsligt stod jag i solen på en annan slags stadsfestival bland andra bakfulla människor och såg dem spela live. Och då kom jag på mig själv med att faktiskt gilla det jag hörde och upptäckte plötsligt att det rymde mycker mer än jag tidigare hade trott. Det var fint och mycket bra framfört och med så fyndiga texter att jag blev tvungen att ändra min uppfattning om Björns Vänner som bara ett sånt där jobbigt mustigt band.

Björns Vänner är ett kompisgäng kring just Björn, en ganska vanlig skåning. Bandet består av Richard Schicke, Pelle Holmgren, Markus Slivka David Fridlund och Conny Fridh .

När ep:n Alexander Lukas ljuder i min stereo blir jag än mer omvänd i min syn på bandet. Ljudbilden är faktiskt lite proggig men mestadels svängig, glad och det låter mycket svensk 60 tals-vispop med trumpet, tvärflöjter och stämsång. Man känner vibbar från syskonbandet David & the Citizens (David och Conny är ju med på båda hållen) och Björns Vänner påminner även om band som Dexys Midnight Runners och Florence Valentin. Inte helt fel med andra ord. Ett tydligt exempel är arrangemanget, körerna och melodin i ”Ser jag ut att må bra?”.

”Alexander Lukas” är den andra singeln från fullängdaren ”Tappat halva hjärnan” som Christian Kjellvander producerat tillsammans med Carl Granberg. Singeln blev till en ep eftersom man ville få med fler spår då det är förutbestämt att bandet kommer att splittras den 6:e mars. Man kan inte låta bli att se ”Alexander Lukas” som ett litet farväl.

Men innan vi säger hejdå hinner man upptäcka och gilla framförallt titelspåret ”Alexander Lukas” men även ”Mörkröda tomater” och jazziga ”Jag önskar att du och jag hade ett annat slags förhållande”.

Och det är konstigt, för helt plötsligt har jag börjat bry mig och tycker faktiskt att det känns rätt trist på ett så trevligt band. Man får hoppas att de hittar tillbaks till varandra då medlemmarna kommer hem igen efter att ha vilat lite, nosat på utlandet och allt de nu ska ta sig för. Något som är säkert är väl att Björn själv kommer att hålla ihop dem.