Joss Stone finns inte på riktigt.

Så är det bara.

Någonstans i en underjordisk studio har människorna på S-Curve Records plockat ihop de bästa delarna från ett gäng gamla soulprimadonnor i en superdator som i sin tur spottat ur sig en best of-soulröster. En röst som sedan försetts med en läppsynkande ung, vit tjej för att kränga skivor på sant Milli Vanilli-manér.

Joss Stone finns bara i fantasin.

Om någon bett mig beskriva Joss bara baserat på rösten hade jag gissat fel över hela banan. Vit sextonåring från England hade legat rätt långt ner i listan. Det är ungefär så fel det bara kan bli. Men det är tydligen sant. Joss Stone är ännu ett av de lätträknade undantagen till regeln att britter inte kan göra soul när hon i rakt nedstigande led till Dusty Springfield och Lisa Stansfield sjunger med en röst långt mycket mörkare än blå.

Men trots allt är det allra mest fascinerande trots allt att Joss inte är äldre än sina sexton år. Hennes röst är det definitivt. Det är inte särskilt svårt att förstå vad juryn föll för när hon gick och vann BBC:s Popstars-liknande talangtävling som fjortonåring. Däremot tror jag inte ens juryn hade kunnat ana det här.

På många sätt är ”The Soul Sessions” en rätt typisk Popstars-skiva. En ung, nybliven artist får sig serverad ett gäng låtar, uppbackad av kompetenta musiker och tunga producentnamn. Inte särskilt ovanligt. Däremot sticker valet av musik ut. Och ännu mer valet av samarbetspartners.

Det som från början skulle ha blivit ett rätt renodlat soulalbum för den amerikanska marknaden snubblade helt plötsligt in på ett helt nytt spår via en cover av Carla Thomas ”I've Fallen in Love with You”. Steve Greenberg (mannen bakom S-Curve) och Betty Wright (soulmänniska) konstaterade att ett album fyllt av gamla mer eller mindre klassiska soulpärlor skulle bli en mer intressant väg att gå. I förbifarten ringde Betty upp några gamla kompisar, Timmy Thomas, Willie ”Little Beaver” Hale och Benny Latimore (soulmänniskor), och bad dem komma och hjälpa till, trots att de inte spelat tillsammans på ungefär hur länge som helst.

Som om inte det vore nog är ”The Soul Sessions” resultatet av liveinspelningar direkt i studion.

Det skulle förmodligen knäcka självförtroendet på vilken debutant som helst. Men inte Joss. Tvärtom håller hon fortet mot alla de smått legendariska musiker med karriärer längre än Joss själv ens levat. Dessutom sjunger hon med en röst som tillhör den gamla skolan, befriad från det överwailande som Whitney Houston, Mariah Carey och Beyoncé nästan satt som standard.

Med sitt all-star-band och med vägledning från Betty sätter Joss sitt alldeles egna avtryck på musiken på ”The Soul Sessions”, trots de många tunga namn som ursprungligen sjöng låtarna. Det är musik fylld av organisk värme långt ifrån den datorfunk som är så vanlig inom dagens soul. Ta bara ”Some Kind of Wonderful” med basgången lånad från ”Devil's Pie”. Och när sedan The Roots ramlar in i studion och gör en knäckande sexig version av den i sällskapet lite udda ”Fell in Love with a Boy” (White Stripes) är det verkligen helt omöjligt att värja sig. Joss dansar runt med både Betty och Angie Stone som hon aldrig gjort annat. Men får jag bara välja en låt att ta med mig från ”The Soul Sessions” blir det ändå ”Victim of a Foolish Heart”.

Herre. Jävlar.

Långt, långt bak tassar Benny Latimores piano igång innan det får sällskap av Little Beavers försiktiga gitarr och Timmy Thomas varma orgel. Över den bakgrunden sjunger Joss så innerligt att jag smälter varje gång.

Om du spelat sönder dina nyköpta ex av Candi Statons samling och Al Greens senaste album är ”The Soul Sessions” definitivt nästa skiva du ska köpa. Det här är albumet jag hoppas att Robyn ska spela in någon dag.

Joss Stone finns kanske bara i fantasin.

Men hon är fin. Tycker Ola.