Det blev sannolikt ingen större förvåning att Per Gessle sopade banan med sina konkurrenter även vid utdelningen av årets Grammisar. Man kan tycka vad man vill om Per Gessle och hans musik, men han var ju trots allt på många sätt störst 2003. Även om jag gärna sett andra vinnare känns det på något sätt inte fel att han prisades när branschen själv plockade vinnarna.

Visst fanns det värdiga vinnare bland pristagarna. Och visst hade jag gärna sett Sophie Rimheden som vinnare i klassen klubb/dans, utan att kasta någon skugga på Hundarna från Söder som också levererade en bra skiva. Att det sedan är ett stort hål i huvudet på Grammiskategorierna när det inte finns en kategori för kort och gott electronica och elektronisk musik, tja det är en annan historia.

Men alla andra pristagare bleknade faktiskt rätt mycket i år i ljuset av galans mest välförtjänte pristagare. Åtminstone i mina ögon.

Det var i november 1984 det började en gång. Ett drygt halvår efter det att Marvin Gay Sr. satte abrupt stopp för sin sons karriär med en kula. Och det var med ”Ghostbusters” det började. Filmmusiken, alltså.

Julafton samma år fick jag Duran Durans ”Wild Boys” på tolva (eftersom min pappa trodde att alla stora skivor var album), en Michael Jackson-box med ”Off the Wall”, ”Thriller” och The Jackson-skivan ”Triumph”, samt förstås en särdeles kompakt stereo av märket Schneider. Radio, kassettdäck och en skivspelare med den något udda hastighetskombinationen 45 respektive 35 varv.

Och förstås en teknikgalen far som älskade att pilla på alla nya tekniska prylar som letade sig in i huset. Det var så han av en händelse snubblade över ett program som satt samman en lista över de mest populära låtarna 1984. Annandag jul eller så.

Tracks.

De följande åren följde jag programmet slaviskt. Hela tiden med ett kassettband redo i stereon. Hela tiden med fingret på pausknappen. Listorna sorterades in i pärmar, i ordning, med de 20 listplaceringarna och de låtar som slagits ut sedan veckan före.

Det var ungefär här den stora listbuggen bet mig.

När jag kunde slita mig från Tracks några år senare tror jag att jag hade nära åttio nittiominutersband med musik inspelade från radio. Lördagsbiten, Rakt över disc, Hip-House, Soul Corner och, tja, säkert Upp till 13 fyllde visserligen också en del av utrymmet, men den absolut största delen hade sitt sändningsursprung i den där radiostudion i Norrköping.

Och bakom alltihop stod förstås Kaj Kindvall.

Att säga att Kaj under den här tiden var min gud och Tracks hans heliga skrift är ingen underdrift. När jag missade en lista (innan de publicerades i kvällstidningarna) skickade jag ett brev och bad att få listan. Den landade några dagar senare. Jag vann ett presentkort en gång och köpte Adolphson & Falks ”I nattens lugn”. När jag efter några år inte följde programmet lika slaviskt bestämde jag mig för att sluta tvärt, bryta mitt beroende och bita ihop genom skakningarna skickade min mor in ett brev till Kaj och fick honom att hälsa till mig i nästkommande program.

Okej. Då tyckte jag att det var fantastiskt pinsamt och trodde jag aldrig skulle kunna förlåta henne. Nu tycker jag att det är hur stort som helst.

För hur man än vrider och vänder på det kan jag inte komma ifrån det faktum att Kaj Kindvall är den människa som haft överlägset mest inflytande över mitt musikintresse. Han är den enskilda person som fått mig att upptäcka mest ny musik. De närmast efter honom i min egen topplista, Kristina Adolfsson, Mats Nileskär och Jan Gradvall, är faktiskt inte ens i närheten.

Visst, det Kaj gjorde var i sig inget unikt. Att rabbla upp en topplista kompletterad med ungefär lika många utmanare var inget nytt. Varken i Sverige eller för Kaj själv. Och visst, det kan ju låta ungefär lika upphetsande som klassiker i stil med Sjöväderrapporten. Men faktum är ju att det var min dokusåpa, flera år innan jag ens kände till begreppet. Lika glad som jag blev när mina favoriter klättrade upp i topp, lika sur blev jag när de röstades ut från listan.

På många sätt var ju livet faktiskt till och med lite enklare då. Hörde jag en låt jag verkligen gillade köpte jag singeln. Hörde jag två bra låtar av samma artist letade jag upp skivan. I princip alla artister jag håller lite extra högt upptäckte jag genom det programmet. Namn som Pet Shop Boys, New Order, The Smiths, Kate Bush, The Cure, Depeche Mode, de första hiphoplåtarna, de första houselåtarna. Nära nog alla mina långvariga förälskelser har sina rötter i ett och samma program. I en och samma person.

Om några månader skriver vi september 2004. Då fyller Tracks 20 år. Det är en enastående livslängd för ett program i P3, särskilt med nittiotalets (och tvåtusentalets) många omprofileringar och satsningar än hit och än dit. Tracks har bestått, i sin ursprungliga form, med den nya tekniken som den enda egentliga skillnaden. Det har inte bara lyckats överleva, det har också behållit intresset hos radiolyssnarna. Jag inbillar mig att rätt många likt mig har börjat sin musikbana med Tracks i stereon.

Så, på Grammisgalan 2003 belönades så äntligen Kaj Kindvall av Grammisjuryn som Årets Hedersprismottagare. Inte en dag för tidigt. I min bok den mest välförtjänte av alla kvällens pristagare. I motiveringen till priset sammanfattas Kajs inställning med orden att ”popmusik är något viktigt”.

Popmusik är något viktigt.

Av allt jag upptäckte under mina Tracks-år är förmodligen de orden det som bäst sammanfattar mina första år som fanatisk musikälskare. Jag har svårt att se hur jag hade kunnat få en bättre start.

Tack för de åren, Kaj.

Tack. Och grattis.