EN STIPULATIV DEFINITION AV MAX RICHTERS FRAMFÖRVARANDE ALBUM – STRAIGHT UP THE STY OF LOVERS OF RIKTIGA RECENSIONER:

Stoppa världen! Se upp! Titta hit! Himalaya växer upp på Kungsgatan. Fontäner med kärleksblått vatten forsar fram genom Tivedens skogar. Krusningar på armarna står som igelkottspiggar och skvadroner av himmelska attack-zeppelinare beskjuter ondskan som skvalar och pockar och tar oss i besittning. Max Richter. Max Richter. Max Richter. Ett flygaräss som dödar skval, detta kval.

—

Skval för envar. Är var som i varbölder för alla och envar. Så för fan. Freda våra medvetanden! Ge oss frizoner för våra sinnen. Det är det enda riktigt egna som bara är vårt eget som vi har kvar.

Skicka epost till Marknaden och säg: Från och med nu måste Ni be om lov för att uppta space i mig. Hyra av webbhotell. Pay-Per-Brain. Paperbrains!

Tänk om medvetandet är ändligt. Tänk om mitt och ditt ljushuvve har ett tak för vad som ryms däruti. Som i en hårddisk.

Då blir intrånget det yttersta mordet på friheten.
Och är det inte så (att medvetandet är ändligt) är det ändå ett övergrepp. Ett oönskat föremål i dig. Ett begrepp. Ett koncept. Ett varumärke. Som du utan att någon frågat dig om lov matat dig med och som du nu kan formulera och reflektera över.

Jag gillar inte det här. Det borde vara bättre ställt. Det borde vara ödmjukt och varligt. Som Max Richter. Men en sak är intressant här. Att medvetandet som det ytterst individuella inte ges den (val)frihet som marknadsliberalism har som högsta prioritet att värna. En inbyggd självmotsägelse. Här för alla musikintresserade solsocialister att använda och värma upp kalla diskussioner med.

Undertecknad och Föreningen Unga Utopistiska Solsocialister kräver att Ni ska ge fan i oss.

Vi yrkar på …
… frihet från innehåll vi inte önskat oss.
… frihet till att leva i en värld där man väljer vad man vill fylla sig med.

Så är det inte nu! (läses med arg kaptensröst)

Marknaden väljer.
Fyller på.
Knullar på.
Livet öser på.

Asplöv.

—

Max Richter. Tysk pianist och tonsättare bosatt i London. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Stråkkvartett, piano och två cellister möter Aphex Twin (”Selected Ambient Works”-fasen). Avlägsna körer och lågmäld sång vilar mot skrivmaskinstangenter och poesiläsning av Franz Kafka (m fl). Det är försiktigt. Varsamma knackningar på din dörr. Psst, får jag komma in?

Ja det får du. För du frågar så snällt. Du vickar inte på höften och du uppmanar mig inte till något. Du är försynt och ödmjuk.

Jag väljer dig, Max Richter.

Bra?

Ett riktigt starkt album. Bland det bättre jag hört på länge och med stor sannolikhet något som kommer förändra även Era liv om ni smakade.