Första gången jag spelade Hellon hemma fick jag knappt lyssna klart på det för min fru. Namnet till trots handlar det inte om någon högljudd dödsmetall eller annan aggressiv musik.

Snarare tvärtom.

Det är den allra mest asketiska formen av lofi. Det är en löst strängad gitarr. En orgel på ett spår. Gnällsång från Mats, knarrsång från Eva. Inte så mycket mer. Ljud som kanske bara är brus från en risig inspelningsutrustning. Något som skulle kunna vara en såg, kanske. Nåt som knarrar. Ett dragspel kanske. Några flaskor.

Min fru stod inte ut. Men jag har lyssnat i smyg.

Egentligen borde sjuans 315 exemplar ha försvunnit från marknaden för längesen. För det här är ju precis så bra som jag vant mig vid från Rhythm Ace. Ett av förra årets viktigaste svenska etiketter, som fått mig att tro att jag faktiskt gillar lofi, trots att jag fortfarande inte hittat något utanför Rhythm Ace-sfären som träffar mig i magen och hjärtat.

Förlåt att jag inte skrivit det här förut. En del saker vill man behålla för sig själv lite längre. Men nu är det dags för er att göra slut på lagret (om det inte redan är det). I så fall skäms jag lite extra.