Han ligger fortfarande steget bakom herrar Åström och Kjellvander. Men jag tror det kommer bli ändring på det. Hårt arbetande Thomas Denver Jonsson kommer fortsätta spela sig land och rike runt. Med tiden kommer hans namn bli allt mer känt.

Fullt rättvist. För den lågmälda countrypop han skriver är varm och skön. Inte något som sticker ut i genren, men ett väl så starkt alternativ för dig som gillar solida låtar baserade på akustisk gitarr, kryddade med countryns välbekanta detaljer. Du behöver inte leta ihjäl dig efter det senaste amerikanska stjänskottet. Det finns en kille från Grums som gör den här musiken rättvisa.

På den här skivan ryms tolv tillbakalutade låtar. En stark helhet utan några egentliga dalar. Inte med några direkta toppar heller ska tilläggas. ”Then I Kissed Her Softly”, som släppts tidigare är fortfarande angelägen hos mig. Acapella-låten ”Pale” fångar mig, liksom skönt gungande ”Mallard”. Vemodet i avslutande ”Crashed Ladybug” känns i magen.

Det vilar en sympatisk ande över skivan. Varmt och innerligt. Vänligt och uppriktigt. Fick jag arrangera en minifestival i min förortsträdgård skulle Thomas Denver Jonsson spela före The Celophane Flower och The Perishers.

Det skulle till och med grannarna uppskatta.

Jag tror på Thomas Denver Jonsson. Han åkte runt tillsammans med Rosie Thomas och Damien Jurado i höstas. Det här året kommer han med all säkerhet någon gång spela på en scen nära dig.

Då tycker jag du ska se honom.