Göteborgs svar på Black Grape står det i biografin som följer med skivan. Någon har gjort liknelsen. Den tål att funderas över. För visst finns likheterna där. I det vildsinta blandandet av rock, reggae, funk och pop. I festen som målet. Mest i den där känslan av liv, levande, här och nu på scenen. Det omtumlande.

Men också skillnaderna. Det uppenbara i bakgrunden. Göteborg är inte Manchester. I Shaun Ryders tonår spökar ingen E-Type. Under hans barndom spelades ingen svensk progg. Inga svenska mellanstadiediscotek. Inte var han särskilt nära tonåren som yrvaken och pundig fyllskalle i fronten för Black Grape heller.

Men låt gå för Black Grape då. Glöm bara inte att lägga till en rejäl nypa svenskt rak eurotakt. Dra ifrån det mesta av droger och öka med dumspriten. Där nånstans hittar du Kingston Air Force.

Jag har brottats med min inställning till det här bandet efter att jag gav dem överdrivet beröm. För de kan vara både ett lysande bevis på ohämmad glädje och ett avskräckande exempel på dålig smak, om inte i samma andetag så åtminstone i på varandra följande utandningar. I ena stunden njuter jag av en snygg Funkadelic-omstöpning i Kingston Town. I nästa ryser jag av Boney M-vibbar. Drömmen om den perfekta partyfusionen å ena sidan, folkparksångest å den andra.

Jag kan inte bli kompis med hela den här skivan hur mycket jag än skulle vilja. Här finns för många onda demoner gömda. Och om jag en gång fick chansen att ensam sätta deras spellista skulle jag gärna ge dem ännu en chans i klumpen framför scenen.

Nu vet jag inte riktigt. Jag känner mig lite blåst på konfekten.